En vild ocean |
"Vi älskar med hela våra hjärtan" viskar hon och jag tittar in hennes blåa ögon. Där inne stormar en hel ocean och jag ser viljan i hennes blick. Hon är havet, lika stark och kraftfull som vågorna mot stranden. "Gör vi verkligen det?" svarar jag och hon nickar, lägger sig över mig och låter sina salta läppar möta mina. Än en gång möts jag av hennes starka vågor, de sliter tag i mig och tumlar runt mig i ett virrvarr av tusentals känslor. Och jag kan inte förstå hur en människa kan beröra mig så djupt. Jag kan betrakta henne i timmar utan att tröttna, de där mjuka lockarna som alltid letar sig ur hennes uppsatta hår, smilgropen i hennes högra kind när hon ler, och det där ljusa, lite för höga skrattet som alltid får fjärilarna att flyga i min mage.
Jag minns första gången jag såg henne. Jag arbetade på cafét nere på gatan och den första snön hade precis fallit från himlen. Hon hade stigit in, ringklockan hade ringt och som vanligt hade jag lyft blicken från kaffemaskinen för att se vem som kommit. Hon tog andan ur mig redan från första stund. Snöflingor hade legat på hennes färgglada, förstora mössa och något allvarligt hade speglats i hennes blick. Hon hade gått fram mot disken, beställt vaniljlatte och satt sig vid bordet framför skyltfönstret. Och där satt hon i flera timmar, djupt försjunken i sin bok. Under tiden lyckades jag blanda chailatte och svart kaffe, spilla ut varm mjölk över hela golvet, halka på den utspillda mjölken och blanda ihop alla beställningar. Det var något med hennes närhet som fick mig att helt tappa greppet om verkligheten, och jag kunde inte sluta betrakta henne. Jag var nästan tacksam när hon slog ihop boken och lämnade kafét.
Men hon kom tillbaka. Varje dag kom hon tillbaka och beställde sin vaniljlatte, satte sig vid skyltfönstret och läste. Gud, jag trodde jag skulle gå sönder. Jag ville inget annat än att lämna kaffebryggaren, sätta mig framför henne, locka fram det där höga skrattet och fösa undan de blonda lockarna. Den sjunde dagen tog jag mod till mig och skrev en text på undersidan av vaniljlatten.
Och nu ligger vi tillsammans i sängen och hon skakar om hela min värld, som den vilda ocean hon är. 45 år har gått, våra smidiga kroppar har förtvinat sedan lång tid tillbaka. Ändå tindrar våra ögon av ungdomens lycka och vårt hav är lika oändlig som den alltid varit. På hyllan ovanför sängen står vaniljlattemuggen kvar med den spretiga handstilen. "Förlåt om jag stör mitt i din läsning, men; du är otroligt vacker när du läser. Du rynkar pannan och ser sådär djupt koncentrerad ut, som om du verkligen är där, i berättelsen. Det är fascinerande. Om jag sätter mig vid ditt bord i morgon, kommer du då höja din blick för att möta min?"
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 3) | mysteria - 18 dec 13 - 10:31- Betyg:  | självklart!;)
Fin, hoppas att hon oxå svarar ja |
|
|
|
