The Forest |
Klockan var 20.00 en mörk och kylig kväll och killen vandrade på i den täta skogen.
Dimman började sakta skingra sig medans han målmedvetet vandrade vidare.
Snart såg man månen titta fram mellan molnen och lysa upp stigen framför honom.
Plötsligt kom det klagande ylandet tillbaka som han hade trott han äntligen undkommit, men ack de hade han icke.
Han skyndade på stegen till ett snepp fortare än jogging.
En plötslig kyla kom över platsen där han joggade fram, han ökade snabbt takten och sprang nu genom skogen. Bort från kylan. Bort från dimman. Bort från skräcken som nu var och nafsa han i hasorna.
Nu kom månen fram igen och lyste upp stigen, eller rättare sagt där stigen skulle vart.
Här framför honom fanns bara träd, kala buskar och rötter i marken som bara vänta på att han skulle snubbla.
Hur hamna jag här ute, tänkte han.
stigen måste vara här i närheten, den bara måste vara de, tänkte han halvt panikslaget.
Han skyndade vidare åt höger, ihop om att stigen skulle ligga ditåt.
Efter ett par minuter stanna han igen.
Var är den där jäkla stigen!, sa han högt för sig själv.
Han ryste till vid tanken på att vara helt vilse här ute i ödemarken eller inte ödemark direkt, för den där…den där saken förföljer mig, tänkte han.
Han satte sig ner på ett omkullvält träd för att försöka få ordning på sina tankar och komma på ett sätt att ta sig ut från skogen.
Plötsligt märkte han att det blev mörkare, månen hade försvunnit igen.
Ska inte den där jäkla dimman också komma eller?!, skrek han ut.
Vänt, va det inte något där framme som såg ut som ett ljus?
Han rusade upp och började springa halvt i blindo.
jo, de va ett ljus där framme, men de såg mer och mer konstigt ut ju närmare han kom.
Han saktade misstänksamt farten.
Tillslut smög han sakta fram, och stannade några meter från ljuset.
Men det var fortfarande för dimmigt för att se vad det var.
Han fortsatte sakta framåt, inte säker på sig själv om han ville gå fram eller inte.
Hanbestämde sig för att det var lika bra att få det överstökat.
Helt plötsligt försvann dimman och han såg ljuset.
Det här ljuset såg inte alls ut som det han hade sätt på långthåll, utan det var mycket mörkare och hade inslag av grönt och blått i sig och det svängde fram och tillbaka en bit ovanför marken.
Han var helt tagen av det vackra och mystiska ljuset att han inte märkte att det blev kallare och att lätta regndroppar började falla ner från skyn.
Han vakna plötsligt upp, liggandes på marken.
vad hände?!, frågande han sig själv halvt panikslaget när han märkte att det var mycket ljusare ut an det vart förut.
Han tittade sig omkring men ljuset var borta tillsammans med dimman och kylan.
Kvar var bara ett märke av en eld flamma på hans vänstra handled.
när han kände på märket sved det som om han hade bränt sig.
Han bestämde sig för att försöka hitta en bäck så att han fick något att dricka, och leta reda på något att äta.
Han hittade en bäck inte så längd därifrån och det fanns lite bärbuskar här och där.
vart har jag hamnat igentligen?, tänkte han högt för sig själv när han vandrade runt för att få upp värmen.
Det ser inte alls ut som där jag var igår, det måste ha med det där konstiga ljus skenet och märket på min handled, mumla han för sig själv.
Han vandrade på genom skogen för att försöka hitta något som han kände igen, men det fanns inget som var likt där han vart kvällen innan.
Han fortsatte åt samma håll ungefär hela dagen, förutom när han var tvungen att ta omvägar runt träden och stora vattendrag och bäckar.
Det började skymma, så han skyndade på lite ytterligare.
Snart var det mörkt och han såg inte så mycket.
Han huttrade till och drog tröjan tätare om sig medans han jogga fram i skogen.
Plötsligt såg han att skogen började glesna och han såg ljus från byn där han levde.
Han tvärstannade och stirrade åt höger med känslan av att va iakttagen och han stelnade till när han såg den svarta figuren med de gula ögonen sakta komma fram till honom.
Han var så stel av skräck att han inte vågade röra sig, knappt andas.
Nej, snälla jag är ju så nära, jag är ju strax ute ur skogen var den där saken tvungen att hitta mig, tänkte han panikslaget för sig själv.
Nu är det slut med mig, tänkte han förskräckt och kände tårarna bränna.
Den mörka figuren stod nu så nära att han kunde röra vid den, men de såg ut som om hans han bara skulle gå rakt igenom om han försökte.
plötsligt drog den mörka figuren fram något, han blundade för han vågade inte titta vad det var.
Han öppnade sakta ögonen och… och figuren var borta.
Han kunde inte tro det, den var helt borta och kvar låg hans ryggsäck han tappa i skogen.
Och han Jacka! Den hade ju killarna som jaga in honom i skogen snott.
Han fatta inte något av det som just hänt.
Han stod still och bara stirra ett tag innan han kom ihåg att han var tvungen att skynda sig hem, han hade ju vart borta i en hel dag.
|
|
|
|
