Kort novell. Lucia på station |
Allting kändes hopplöst när tåget rullade in på station, det var årets mörkaste dag och den bitande kylan kröp innanför varje tygstycke på min kropp. Snön låg som ett lätt duntäcke över landskapet och frosten glittrade på tågens fönster, men allting jag längtade efter var att få gå hem igen och krypa ned under det varma täcket. Min mamma hade nyligen fått cancer besked och jag visste mycket väl att det inte var långt kvar tills det längre, och på mitt jobb skulle jag bara inom ett par timmar få sätta mig ned tillsammans med min chef. Ett sexistiskt svin och förklara allt om mammas diagnos tills tårarna skulle starta att rinna och jag skulle framstå ännu bräckligare för Leif än hans tidigare uppfattning. Bredvid mig stod en äldre man och i handen höll han en nytänd cigarett, stanken tvingade mig snart att vända mig bort.
Så plötsligt hände det, en bit bort på den gamla perrongen i det kolsvarta mörkret såg jag hur ljus uppenbarade sig och snart nådde den vackra sången mina ögon. Stillaa natt, heeliga natt. Allt är frid, Stjärnan blid. Skiner på barnet i stalleets vrå. Framför mig närmade sig ett långt led av pojkar och flickor i olika kostymer, längst fram gick en mycket söt liten tjej. Det blonda håret låg i krusade lockar runt hennes släta ansikte och röda kinder, och hennes blå ögon tindrade av hopp. Allting kändes magiskt, den vackra sången. Lyckan i barnens ögon och ljusen som tindrade i vintermorgonens mörker.
I händerna bar dom bortsett ifrån ljusen fina små halmkorgar fyllda av läckerheter så som lussekatter och pepparkakor och snart stannade ledet för att bjuda folket på deras bakverk. Inte förens en liten flicka klädd som en tärna knackade på min arm och bad mig om att få några mynt till mat insåg jag att mina ögon hade tårats, tanken på allt dom gjort. För vår skull, bakat och sytt om lakan till kläder. Övat in sånger och lagt deras sista mynt på ljus, det var barnhemmet Chanel song. Dom som det alltid stått om i tidningarna, om deras begränsade ekonomi. Tomma magar och ensamma själar, stackars barn som inte äns hade en mor att kunna krama.
Jag fifflade försiktigt upp min plånbok och placerade två guld tior i flickans händer, sedan log jag varmt och tog emot en varm pepparkaka. Jag hade tillochmed glömt att det var Lucia idag, tänk att något som betytt så lite plötsligt kunde betyda så mycket. Sedan ringde jag upp min mamma, tog ledigt ifrån jobbet och satte mig på tåget hem till min mor. Hon hade trots allt bara ett par veckor kvar, ett sista julbak skulle vi ha.
Slut.
Snabb skriven, kände mig lite kreativ haha.
Någon kritik?:)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | sessan10 - 18 dec 13 - 01:25- Betyg:  | | Du är duktig på att skapa en bra stämning. Det var lätt att leva sig in i den :) |
|
|
|
