The Forbidden Kiss - 21-Close |
Ledsen för tidshoppet. Men nu har jag internet och jag lägger upp delarna när jag hinner.
Tack alla för era fina kommentarer, det är guld värt!
En författare är inget utan sina läsare!
--
Kapitel 21
Too Close To Much To Handle
--
”Det där kommer inte att fungera två gånger”, påpekade Kyle och lutade sig mot väggen. Spike ryckte obekymrat på axlarna som svar. Raija såg skamsen ut och jag satte mig upp, försökte avgöra om jag skulle bli arg eller bli tacksam. Det kändes konstigt i halsen, i kroppen och i allmänhet. Jag ställde mig på golvet och gav sällskapet en långsam blick, gick bort mot badrummet och stängde in mig.
”Låt henne vara”, sade Spike oberört. Jag stannade framför spegeln, drog av mig tröja och fick en chockerande syn. Mina ådror stack ut som om de vore lite uppblåsta, blåa och tydliga. Jag följde dem med ett finger, från axlarna ut på armarna. Handlederna, vid halsen över bröstkorgen. Det kändes märkligt. Jag ville gråta, jag ville skrika och jag ville skratta. Jag hade läst om allt möjligt om vampyrer, om solen, om vitlök och vigvatten. Men aldrig om några tabletter, en medicin. Varför kallar man det ”medicin”, det var en märklig tanke. Jag såg hur blod var intorkat på mina läppar och jag tog varmt vatten för att gnugga bort den röda färgen. Mina ögon började förlora sin blåa färg, de började bli lila. Men när jag tänkte efter, blanda man rött och blått blir det lila … Jag började skaka. Jag ville verkligen inte. Jag ville inte! Hur kan han vara så oberörd?! Varför gjorde han det?! Han visste att jag inte ville bli … Han visste ju! Jag drog ilsket bort de tårar som rymde. Min andning började bli ganska häftig då jag tappade humöret. Hur kunde han vara så likgiltig, så ”inte-bry-mig” attityd!? Fast han visste ju också att han inte skulle lyckas lura i mig blod, vilket fick mig att fundera på hur han skulle göra nästa gång. Hade det varit utan blod, hade det varit under normala omständigheter. Då hade jag ju inte klagat på kyssen. Fast hur normalt var det att kyssa en vampyr …? Jag satt mig på golvet och började gunga likt en vaggstol.
Spike snubblade nästan över mig där jag satt på golvet. Han tittade chockat på mig innan han hukade sig ner.
”Mår du bra?” Jag skrattade utan humor, utan glädje.
”Världens dummas fråga vid världens dummaste tillfälle”, svarade jag spydigt. Han verkade inte på humör för en gnällig nyfödd vampyr. Men jag ville heller inte vara en nyfödd vampyr. Så då var vi ju kvitt då.
”Det må vara sant Cassandra, men den smärtan som man få uthärda genom blodförlust för en vampyr är inte att leka med”, svarade han och väntade till jag mötte hans blick. Något speglade sig i ögonen, ett smärtsamt minne. Så han visste kanske genom erfarenhet … Jag reste mig plötsligt.
”Det spelar ingen roll huggtand, jag vill inte vara sådan här och jag är uttråkad”, sade jag snabbt. Chockade mig själv med mitt uttalande. Det var inte jag, det var inte jag! Jag ville skrika av förvirring. Varför blev jag så … elak? Och varför var jag var jag bekväm med det? Det lät inte klokt i huvudet. Jag hade tydligen kramat om huvudet och blundat för en hand kom på min axel. När jag slog upp blicken såg jag en förvånad Spike titta på mig.
”Lugna dig lite Cazz, det är ovanligt lätt att bli bekväm med situationen. Tro mig, jag vet.” Jag skakade på huvudet, vågade inte svara då det kändes som om jag inte längre kontrollerade det som kom ut. Orden jag hade i huvudet var inte alltid det som uttalades. ”Kom nu.” Så jag följde efter honom till vardagsrummet. Kyle låg och sov i en av sofforna, Raija satt och läste en av alla sina böcker. Tvn var igång utan ljud och klockan hade stannat. Så det verkade vara allt som hade förändrats sedan jag såg dem sist. Jag satte mig bredvid Spike i den lediga soffan och sneglade på dem. Visste att ämnet skulle bli uppdraget ganska så snart. Men det tog ett tag innan Kyle vaknade och det dröjde lite innan Raija upptäckte att jag satt där.
”Cazz …” Jag skakade på huvudet åt min vän.
”Jag fixar det Rai, slappna av”, sade Spike och lutade sig bekvämt tillbaka i soffan.
”Hur kan du vara så säker?” frågade hon och lade sin bok på bordet. Han log.
”Det funkade innan eller hur?” Jag blinkade förvånat.
”Självgod”, sade jag. Han skrattade och satte sig lutade framåt, med armarna vilandes mot knäna.
”Du av alla bordet vet att det fungerade”, påpekade han. Jag höjde hakan lite.
”Det har kanske fungerat en gång, men det lär ju knappast fungera två gånger Ego”, kontrade jag. Han skrattade.
”Kanske, men jag kan alltid testa. Eller vad säger du?” utmanade han mig. Jag gav honom en sned blick vilket fick honom att le större. Han pekade på mig.
”Du ser”, sade han till Raija. Hon log lite försiktigt och jag kände förändringen direkt, i luften. Någon hade stigit in i lägenheten. Raijas blick blev farlig och Spike suckade. Kyle reste sig upp och lade armarna i kors. In kom Jetro.
”Vad tystna ni var nu då”, påpekade han och vände sig mot mig. ”Du Cassandra, jag har ett erbjudande du inte kan … säga …” Han tystnade och for fram mot mig, snabbare än man blinkar. Jag var redan på andra sidan av soffan. Han rynkade pannan och pekade på Spike. ”Du? Inte en chans att du skulle förändra henne …?” Jag svalde och slog ner blicken. ”Eller?” Han kastade blicken mellan oss alla tre innan han slog ut med händerna, i väntan på ett svar. Spike skakade på huvudet till slut.
”Iden var aldrig min, men det var jag som i slutendan förändrade henne – ja.” Jetro nickade sakta.
”Jag hade visst fel tamdjur, du bits trots allt.” Han kom upp bredvid mig och lade en arm om mig.
”Så få se om jag kan slå honom då, vad sägs?” Jag knuffade till honom.
”Jet, du bör gå”, sade Raija allvarligt. Han rynkade pannan.
”Verkligen?” Hon nickade.
”Bara gör det, snälla …”
”Ah så hon kan varken försvara sig, livnära sig eller hantera situationen. Bra att jag kom förbi”, sade han och log kaxigt. Kyle som hade stått tyst och tittat på förflyttade sig nu så han stod framför Jetro.
”Du gör ingen nytta här. Detta är hennes första dag, så förvänta dig inget av en reaktion. Spike var den som hjälpte henne från början och det är han som kommer slutföra processen.” Jetro log utmanande.
”Kom igen, låt mig ha lite kul. Jag är nog den snällaste läraren ni känner.”
”Kanske, men Spike är den mest effektivaste …” Jag visste inte varför, men jag hade en stark känsla av att stå på Spikes sida. Jag kunde inte hindra orden.
”Att vara givmild och snäll är två helt olika saker”, sade jag. Jag tittade svagt chockat i golvet för mitt eget uttalande innan jag svalde diskret för att slå upp blicken. Fast alla visste säkert redan att jag var ur balans, man kunde inte vara diskret bland vampyrer. En av nackdelarna att vara en med mycket uppmärksamhet från vampyrer. Spike kom fram till mig han också.
”Du förstår Jetro, vi har inte samma syn på metoder”, sade han och tog tag om min haka. Det var då det prasslade. Jag ryckte till och snurrade runt, ut mot hallen. Jag gick tyst fram och fick hela sällskapet att tittade förundrat på mig. Jetro pekade antagligen på mig.
”Och vad hände med henne?” Raija drog efter andan.
”Jägare!” väste hon. ”Kyle.” Han reagerade direkt och ställde sig framför dörren för att blockera min väg. ”Spike.” Han tog tag i min arm.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Fribergska - 12 dec 13 - 22:36- Betyg:  | Oh- spännande.
Skulle vilja ha en mer detaljerad beskrivning på hur deras metoder skiljer sig åt.
:)
Har inte riktigt fått kläm på Jetro än. Eller de andra :)
Gillar hur du sakta skalar fram lager för lager i deras karaktärer. |
|
|
|
