Jag finns inte men jag existerar. del 2 |
Jag kollar upp på Jonte, han ser rädd ut, som om jag höll kniven mot hans strupe.
-Du måste gå, jag finns inte du ska inte vara här, sa jag igen med sprucken röst.
-Lämna mig ifred, du vill inte se mig.
- Du finns visst, mumlar han och kommer försiktigt fram till mig. Jag lämnar dig inte såhär, det kan jag inte.
Jag kryper ihop mot vägen, jag klarar inte att han är här, varför går han inte, varför måste jag stå ut med det här, varför. Mitt huvud snurrar, alla tankar jag någonsin tänkt trängs där och vill ut på samma gång. Det är inte rätt, varför måste jag vara den där, den som inte finns, den som inte kan, som är hemsk. Han sträckte fram handen för att röra vid mig men jag drog mig undan, jag ville inte. Det snurrade runt i huvudet, jag visste inte längre vad jag tänkte, jag visste inte vem jag var eller varför jag inte fick vara ifred. Jag ville vara ensam, känna att jag fanns men sen kom han och jag försvann igen.
Jag kolla upp igen, han såg så orolig ut men jag kunde inte trösta, jag fanns inte här. Jag ville le och säga att allt var bra så han kunde försvinna.
- Camilla, vad är det som är fel?
Camilla, ja så var det, det var mitt namn, namnet på ett tomt skal.
Den härgången försökte jag svara men rösten lydde inte, jag var så trött. Jag la mig ner på golvet där jag var och somnade direkt.
|
|
|
|
