Jag finns inte men jag existerar. del 1 |
-Sluta!
Jonte skrek åt mig, jag hade glömt att han skulle komma idag.
- Gör inte sådär älskling, sa han men jag märkte honom knappt. Han tog ifrån mig rakhyveln och försökte få kontakt med mig.
Det här var en sida jag aldrig hade visat honom, som jag aldrig ha tänkt visa honom. Jag ville inte att han skulle tro att jag var ett psykfall. Jag skar mig för att lindra de jävla tankarna som alltid fanns där.
- Snälla älskling säg något. Jag kollade på honom, jag hade inte märkt att han hade sagt något.
- Va? Mumlade jag och kolla ner på min arm där han hade tryckt ett linne för att hindra blodet.
- Varför? Mumlade jag och kolla på honom.
Han svarade inte utan kollade ner på min arm och sedan på mig.
-Varför skadar du dig? Frågade han och smekte bort en tår från min kind. Jag hade inte ens märkt att jag grät, jag var inte ledsen. Jag kände inget, bara smärtan i armen, men det gjorde inte ont heller, det var skönt. En känsla av kontroll, jag kontrollerade min egen smärta, jag existerade.
-För att jag känner det, jag finns inte, mumpade jag.
- Det klart du gör, du sitter ju här med mig, svarade han och la armen om mig.
- Nej, jag slet mig ur hans grepp och kröp in i hörnet. - Jag finns inte, du ska inte va här.
-Gå, försvinn, jag skrek åt honom. Han skulle inte vara här.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | angeliicahh - 25 nov 13 - 11:46- Betyg:  | Mycket bra! Vill gärna läsa vidare.
Känner igen mig så fruktansvärt mycket i "ag hade inte ens märkt att jag grät, jag var inte ledsen. Jag kände inget, bara smärtan i armen, men det gjorde inte ont heller, det var skönt. En känsla av kontroll, jag kontrollerade min egen smärta, jag existerade."
Kämpa och ge inte upp! <3 |
|
|
|
