Viljan att flyga utan vingar (Självbiografi) del 2 |
Lämnad, vald och sen?
Året var 1994 de blåste lite grann men ändå var sådär lagom
varmt i luften. Solen lös och inte ett moln syntes på himmelen.
På ett Sjukhus i Lettlands huvudstad Riga kom en lite flicka
till världen. Min Mamma Antonia var nog den lyckligaste i
världen. Hon såg ett liv tillsammans med mig.
Men ödet ville annat.
10 Månader senare måste Antonija ta det stora beslutet att
lämna bort mig. Hon kontaktade det stora barnhemmet
Plavnieki den 10 december 1994 där hon lämnade mig samma
dag. Hon trodde henne hjärta skulle krossas i tusen bitar.
Då framtiden såg ljusare ut bad hon sköterskorna att inte
sätta ut mig till adoption utan bara ta hand om mig.
Att min mamma skulle komma tillbaka och hämta mig när
hennes liv blivit bättre.
Tiden gick och jag började kunna mig mer hemma på barhemmet.
Fast det var väldigt hårda regler då man inte skulle visas
någon kärlek alls. Man bara fanns.
Var kväll fick vi vars en nalle men man byta nalle var
kväll. Vi slogs om de få leksakerna som fanns så jag hade
ofta blåmärken och massa med rivsår på kroppen.
Personalen började bli mer och mer hemlighetsfulla.
De visste att min mamma aldrig skulle komma tillbaka.
De försöker kontakta henne men misslyckades.
Det fanns inte mer att göra än att sätta ut mig till
Adoption.
Helt plötsligt en dag när jag lekte med de andra barnen
på barnhemmet kom en av arbetarna och hämtade mig.
Jag blev helt förtvivlad i och med jag inte visste
vad som ska hända. Skaidrite som sköterskan hette förde
bort mig till en liten korridor. En dörr öppnades och
jag gick nyfiket ut.
Utanför dörren öppnade sig en ny värld, En ny framtid,
Ett nytt liv. Framför mig satt de två vuxna personer.
Kvinnan såg ut till att ha gråtit och mannen sa inget.
Skaidrite berättade för mig att jag skulle flytta till
en ny familj. Jag visste inte vad jag skulle göra utan
följde snällt med mannen och kvinnan.
Den nya familjen hämtade min väska med mina få saker
vid porten och åker sedan bort från Plavnieki.
Ett nytt liv väntade, Men något saknades redan då.
Ett tomrum som aldrig fyllts.
|
|
|
|
