snöstjärnor - 2 |
Jag skrev egentligen den här som en oneshot men då den blev rätt lång så har jag delat upp den i 3 delar.
vill gärna höra vad ni tycker.
________________________________________________ ___________
Ju längre dom gått över kullerstenarna i gamla stan, desto tystare hade Noah blivit och till sist hade han stannat till.
”Jag tror inte att.. jag vet inte om jag pallar det här ändå. Alltså inget mot dig, det är bara så jävla mycket folk överallt och..” Blicken var stressad när han såg sig omkring och den hesa rösten lät betydligt mer nära bristningsgränsen än vad den hade gjort för bara tjugo minuter sedan.
”Kom vi går in här, jag lovar att jag hittar oss ett helt ensamt hörn”, sa hon och tog några steg mot det närmaste cafèet, såg uppmuntrande mot honom.
”Okej..” Hon hörde inte men såg hur han släppte ut ett långt andetag innan han följde efter henne in och nedför den långa, smala stentrappan.
”Så du skulle alltså ha stannat där ganska länge? Hos Emelie?” frågade hon och la dom fortfarande alldeles frusna händerna om tekoppen.
Noah nickade. Fastän dom pratat oavbrutet dom där sista två timmarna på tåget så hade hon inte hunnit få hela storyn, bara det där översta skrapet på ytan. Nu såg han sådär plågad ut igen och hon var nära att ta tillbaks frågan, säga att dom inte behövde prata mer om det, att dom bara kunde sitta och titta ner i bordet, diskutera utrotningshotade pandor eller elda upp duken för att få upp värmen.
”Jaa jag skulle ha varit där i fem och en halv vecka så att vi verkligen kunde känna efter hur det kändes, och sedan var det tänkt att jag skulle ha flyttat ner.” Leendet han gav henne skulle inte ens ha lurat en grupp naiva dagisbarn. ”Det jävligaste var ändå hennes patetiska..” Rösten dog ut och han såg ner på ljuslyktan som var placerad emellan dom.
”Hennes patetiska..?” upprepade hon mjukt men suckade sedan åt sig själv sekunden efter. ”Fan jag låter som en dålig psykolog, förlåt.” Stämningen var verkligen inte rätt för ett skratt men även ett sådant lämnade hennes läppar.
”Äh jag tycker du är en bra dålig psykolog isåfall.” Flinet som kom ifrån Noah såg betydligt mer äkta ut än det förra leendet, om än väldigt kort. ”Nej men.. Hon berättade ju om den där Lukas, hon pallade väl inte att hålla det inne längre. Och att hon inte träffar honom längre och hade kommit fram till att hon ville vara med mig. Typ som att jag skulle vara tacksam!’ Vad skönt att få veta att min flickvän kommit fram till att jag duger, efter att hon provat någon annan samtidigt i ett fucking jävla halvår.’ Ett förlåt och så är allt okej.. visst var det så?”
”Det är så idioterna tror ja.” Hon skakade på huvudet och fortsatte sedan upprört. ”Jag fattar inte hur någon kan göra så! Har man inga känslor eller?”
”Inte tillräckligt starka för mig i alla fall.” Han följde koppens kant med fingret innan han såg upp. ”Den där platsen du tog på tåget var egentligen hennes. Vi skulle gå på konsert ikväll.” Det var där Cornelia tänkte inflika men orden bara fortsatte rinna ur Noah. ”Allt känns bara så jävligt. Vi hade väntat och längtat efter den här kvällen i ett halvår, allt skulle bli perfekt, nu ska jag inte gå, jag skulle flyttat ner om någon månad.. Och nu är allt bara borta. På en sekund rycktes allt ifrån mig, allt på en gång liksom. Du fattar inte hur gärna jag ville kasta mig på spåret där på stationen, men det jävla tåget var ju försenat och..”
När Nohas röst bröts kom Cornelia snabbt på fötter och hade i nästa stund tagit sig runt bordet och lagt armarna om hans kropp.
”Fan förlåt jag..” Han vred något på sig men lät hennes armar vara kvar.
”Säg inte förlåt”, sa hon tyst och strök honom över ryggen. Det var ingenting som kändes obekvämt eller som hon ångrade i samma stund som hon gjorde det, det kändes som det enda rätta att göra och ändå som att det inte var tillräckligt. ”Jag är så himla ledsen..” Hans smärta strålade rakt in i henne och om hon bara kunde så skulle hon ta en del av den och behålla den så att han slapp känna allt.
Hon kände hur han slappnade av en aning och sedan slöts hans armar om hennes rygg i en betydligt hårdare kram än hon trott att han var kapabel till för tillfället.
”Du kommer få ryggskott om du står sådär mycket längre”, sa han lågt innan han snörvlade till en gång och släppte henne. Hon kunde inte låta bli att både förundras och roas av att han lyckades ta fram den där lite mörka humorn i så jobbiga stunder. Så snabb på att vända uppmärksamheten mot något annat.
”Tänkte inte på det.” Hennes leende var ändå oroligt när hon såg på honom. ”Är du okej..? Inte okej som i okej men..”
Nu var det ett riktigt skratt, om än lågt, som lämnade hans läppar. ”Du behöver inte vara nervös för att säga fel.. jag är.. jag tänker inte ta livet av mig eller något i alla fall.”
Precis som på tåget så tycktes tiden snabbspolas men ändå kännas evighetslång på ett sätt som inte gick att förklara. Dom hann prata om mer saker än vad det kändes som att hon hade gjort med sådana hon känt i tio års tid.
”Jag är glad att det var just du som satt dig bredvid mig på tåget.. jag tror föressten inte att någon annan skulle ha gjort det överhuvudtaget”, sa Noah och drog först nu ner den tjocka halsduken en bit. ”Eller först hatade jag dig för det, fastän jag inte ens sett dig.” Han drog på munnen och såg på henne.
”Jag visste det! Jag kände mig precis som den där dryga människan som inte bara gick vidare och letade efter en annan plats men..” Hon tvekade men bestämde sig sedan för att fortsätta även om det säkert skulle låta creepy. ”.. jag fick bara en känsla av att jag ville sätta mig där ändå.”
”Det är verkligen konstigt”, sa han roat. ”Nej men liksom.. jag vet inte, det känns bara bra med dig, tack för att du.. lyssnat så himla mycket.” Han ryckte på axlarna och drog fingrarna genom den svarta luggen. ”Jag brukar inte ha lätt för att snacka med folk jag inte känner, det händer typ aldrig.” Han såg upp på henne en kort stund med dom blåa ögonen innan han såg ner i den tomma koppen.
Dom enkla orden värmde upp det sista frusna i hennes kropp och hon drog några egna hårslingor bakom örat, som självklart snart skulle finna sin väg därifrån igen ändå, med ett svagt leende. Av någon anledning var hon alltså ett av dom där undantagen, någon som han känt att han kunde prata med ändå. Det kändes bra.
”Jag kan följa med”, sa hon efter en stunds tystnad.
”Va?”
”På konserten.”
Det var förjävligt hur den där Emelie betett sig, helt vidrigt, hon borde inte få ta ifrån honom konserten han längtat så länge efter också. Det var inte rätt. Det hade varit hemskt att höra hans röst brytas när han berättat hur precis allt hade tagits ifrån honom. Och om det var något hon också visste så var det hur viktigt musik var, det kunde hjälpa en igenom saker som man annars knappt skulle ha överlevt. Det hade hon erfarenhet av. Någonstans efter deras andra kopp te hade dom kommit in på musikämnet och Noah hade först med ett lite generat leende berättat att han kunde setlisten utantill som bandet skulle ha kört ikväll, men leendet hade ersatts med en glansig blick och sedan hade han snabbt frågat om hennes favoritband istället. Ett halvårs väntan kunde man inte bara komma över med en axelryckning och ett ’sånt händer.’
”Heh, skulle du göra det?” fick han fram i något slags mellanting av skratt och utandning. ”Du har inte ens hört bandet och jag.. jag skulle kunna vara totalt galen, nog för att du sett mig gråta som en mes flera gånger men.. man kan vara ett psyko ändå. Jag kanske ville att du skulle följa med hit bara för att jag skulle kunna få dig att lita på mig och sedan kidnappa dig.”
”Jag tar risken”, sa hon och såg roat på honom.
Kanske var det faktiskt helt galet – förmodligen. Men hon ville. Hon ville inte att han skulle missa konserten på grund av en svinig flickvän – före detta flickvän.
Kanske hade hon också för höga tankar om sig själv som inte trodde att han skulle ändra sig och ringa upp någon kompis i sista sekund innan insläppet och istället missa den kanske bästa kvällen i sitt liv om inte hon erbjöd sig. Kanske skulle han inte alls sitta hemma i sin lägenhet ikväll och deppa, som hon själv skulle göra när allt kom ikapp igen om hur helgen varit och hur jobbig kommande vecka kändes, men risken kändes ändå ganska stor.
”Verkligen..?”
”Men ja!” flinade hon. ”Om du vill alltså. Jag kan ju också vara ett psyko. Jag kanske tyckte att du såg ut som ett lätt offer så att det var därför jag satte mig bredvid dig.” Hon ångrade genast vad hon hade sagt, det var ingenting att skämta om att han mådde så dåligt. Noah såg däremot inte alls upprörd ut utan besvarade hennes flin.
”Jag tar också risken. Om du är schysst och låter mig se klart spelningen innan du knivhugger mig eller vad det är du planerar.”
Cornelia skrattade till och nickade. ”Jag lovar.”
”Du kanske vill höra någon låt då?” Han såg plötsligt så ivrig ut att Cornelia bara kunde le brett själv. Han såg väldigt bra ut, det hade hon tyckt redan på tåget, men han var ännu snyggare när han fick det där leendet över läpparna. Han fick fram mobilen ur fickan men bet sig sedan i läppen. Det tog inte lång tid för Cornelia att förstå varför. Han hade förmodligen inte satt på mobilen efter att han stängt av den på tåget.
”Deras låtar finns på spotify eller?” frågade hon och räckte fram sin egen mobil mot honom.
Han gav henne en snabb, tacksam blick och nickade. ”Tack.”
”Har du inte ens hört den här?” Noah skakade missnöjt på huvudet men med ett leende lekande i mungipan.
”Nej, tyvärr”, flinade hon och såg sedan förvånat hur mycket klockan hunnit bli. ”Gud vad fort tiden gått, det är nog bäst att jag skyndar mig hem nu om jag ska hinna byta om. Och lämna den där.” Hon nickade mot resväskan.
”Bra idèe.”
Det var både kallare och mörkare när dom kom ut på gatan igen och hon trampade lite med fötterna i snöslasket.
”Det kanske blir enklast om vi ses där? Halv åtta?” föreslog han.
”Absolut. Vi kan väl ses nedanför trappan då, så att vi inte virrar runt och letar efter varandra.”
Noah nickade och drog upp halsduken över hakan. ”Då ses vi snart.” Rösten var hesare igen och blicken gled undan från hennes.
”Klarar du dig..? Jag kan följa med en bit på vägen, eller om du inte tycker det är någon bra idèe alls med konserten..” Hon ville inte på något sätt göra det värre för honom. För kanske skulle det bli ännu jobbigare för honom att gå på spelningen med någon annan än Emelie än vad det skulle vara att inte gå alls.
”Nej jag vill, vi ses halv åtta. Okej?”
Hon hade stått nedanför samma trappa i somras, men då hade det varit palmer utplacerade i något försök att efterlikna ett eget litet Florida, dom typiska rottingsofforna och parasollerna hade också varit där, och inte minst sagt den sköna kvällssolen. Debaser Slussen. Det var ett perfekt konsertställe – intimt och mysigt, där till och med dom som stod längst bak kom nära scenen. Klockan var kvart i åtta och hon hade inte sett till Noah. Kanske hade han ändrat sig ändå. Dom hade inte känt varandra i mer än några timmar, kanske hade han insett att det var rätt galet. Kanske hade han bara känt att han inte orkade, att han bara ville ge upp, den där hopplösa, förtvivlade känslan som så hänsynslöst kunde omsluta en och vägra släppa taget.
Kön ringlade redan lång, otåligt väntande på att den sista kvarten skulle gå. Men det snöade åtminstone inte. Något positivt.
”Tja..”
Hon snurrade runt och möttes av ett par isblå ögon som matchade kylan så otroligt bra.
”Hej!”
”Förlåt att jag är sen..”
Det kom ingen fortsättning men det behövdes ingen förklaring. Ögonen var fortfarande bland dom finaste hon sett men dom hade som en extra is över sig – stelnade tårar.
”Det gör inget”, försäkrade hon innan dom anslöt sig till kön.
”Alltså jag älskar ditt hår. Jag har tänkt på det halva dagen så det är lika bra att jag bara säger det.”
”Det här?” frågade hon förvånat och rörde vid lockarna. Hon hade bytt kläder och bättrat på den sotade sminkning, håret hade hon dock låtit vara då det ändå bara skulle bli lockigt av snön igen. ”Det har ett eget liv”, flinade hon.
”Jag tycker det är jättesnyggt”, sa han och sträckte fram handen som för att peta på det men hejdade sig mitt i rörelsen och stack ner båda händerna i jackfickorna. Bet tag i piercingen.
Det kändes overkligt att stå där bredvid Noah i kön. Samtidigt kändes det som något helt självklart.
”Är du pepp då?”
”Det blev ju en rejäl omladdning men ja, det är helt sjukt ju! Vi kanske till och med lyckas omvända dig till ett fan.”
”Inte helt omöjligt”, flinade hon. Det var helt hennes genre så hon hade faktiskt stora förhoppningar, men allra gladast kände hon sig för Noahs skull – helt klart.
”Men alltså nu kan dom väl ändå öppna, kolla man ser ju vakten där till och med.”
”Vart?”
Noah tog ett lätt grepp om hennes överarm och drog henne åt sidan och pekade mot glasdörren. ”Där! Alltså jag lovar att sådana där ordningsvakter har någon fascistisk sida, dom vet att det är svinkallt, dom har sett att det stått folk här i timmar, och det är knappast någonting som ska fixas vid scenen tre minuter i åtta. Dom ska bara visa att dom har någon jävla makt.”
”Du har en poäng där”, flinade hon.
Noah flinade också till men fortsatte. ”Han fick säkert aldrig bestämma någonting i skolan, blev alltid vald sist på idrotten, har säkert massa storasyskon som han aldrig kunnat hävda sig mot. Och så tar han ut det på oskyldiga konsertbesökare.”
Cornelia skrattade och glömde till och med bort att hon frös. Han var riktigt underhållande faktiskt.
Tre minuter senare, eller fem till och med, så släppte vakten äntligen på kön och det gick förvånansvärt smidigt och snabbt att komma in.
|
|
|
|
