snöstjärnor - 1 |
Jag skrev egentligen den här som en oneshot men då den blev rätt lång så har jag delat upp den i 3 delar.
vill gärna höra vad ni tycker.
______________________________________________ ______________
Snöflingorna yrde som galna och gjorde morgonens timslånga hårplattande totalt bortkastat, inte gjorde dom nyinköpta fingervantarna särskilt mycket nytta heller. Sj:s tåg var, föga förvånande, försenat och tårna hade gått från smärtsamt stickande till att ha domnat bort helt och hållet där hon stod och väntade på perrongen. Någonting som inte hade domnat bort var smärtan i bröstet efter helgen hemma hos föräldrarna.
Att det var 21 december och därmed årets mörkaste dag kunde inte ha känts mer passande.
Så till sist rullade tåget in på Lunds station och efter att ha räddat mössan i sista sekund från att fara med i vinddraget började hon dra resväskan efter sig mot första bästa vagn. En låg suck slapp ut mellan hennes läppar då hon upptäckte hur fullsatta vagnarna redan verkade vara; som fattig student hade hon inte velat lägga ut extraavgiften för att boka sittplats utan istället hoppats på att det skulle vara lite folk just denna dag, denna tid. Den gröna blicken sökte längs stolsraderna och föll till sist på ett ledigt säte bredvid en kille som satt med huvudet lutat mot fönstret. Med en rejäl ansträngning fick hon relativt snabbt upp resväskan i bagageutrymmet för att sedan kunna skynda på stegen mot det fortfarande lediga sätet.
Hon skulle precis till att fråga om platsen var ledig då någonting hejdade henne. Killen hade ett par pilotsolglasögon på sig trots att det inte fanns tillstymmelse till sol och bara hans sätt att ha vridit kroppen så mycket det gick mot fönstret gjorde det tydligt att han inte ville prata – om så ens för att svara på en kort fråga om stolen bredvid. Det hade egentligen känts bättre att bara ha letat vidare i nästa vagn men det var ändå något som fick henne att bestämma sig för att försiktigt sjunka ner i sätet bredvid. Hon drog av sig mössan (som för övrigt inte heller hade gjort särskilt mycket mer nytta än att ha sett någorlunda snygg ut) och lät dom långa, vilda illröda lockarna släppas fria. Så snabbt hade det alltså gått för håret att återgå till sin ursprungliga lockiga form. Hon kastade en sneglande blick mot killen igen och undrade smått om han ens hade märkt att han fått en granne. Han var klädd i en svart skinnjacka och en röd stickad tubsjal som nådde enda upp till hakan, vars färg gav en stor kontrast till det korpsvarta hårrufset. Underläppen pryddes av en silvrig ring. Han kanske inte alls var ovillig till att prata utan faktiskt sov. Hon hade faktiskt inte sett honom röra sig en millimeter. Tanken avbröts när en man plötsligt hördes intill som frågade efter hennes biljett.
”Absolut, jag har..” I en kort förvirrad sekund kunde hon inte minnas vart hon gjort av handväskan, om hon ens hade tagit med sig den, men kände den sedan mot fötterna på golvet. ”Här”, med ett hastigt leende sträckte hon fram det utskrivna papperet tillsammans med legitimation med den fortfarande vantklädda handen.
”Varsågod.” Tågvärden gav tillbaks biljetten och såg sedan förbi henne. ”Ursäkta, jag behöver se din biljett.”
När hon såg mot den, vad hon trodde, sovande killen spändes hans käke något innan han till sist vred på huvudet mot tågvärden och fick fram en skrynklig biljett ur jackfickan. Automatiskt lutade hon sig något bakåt i stolen för att han skulle kunna sträcka fram armen utan problem.
”Legitimation också”, sa kontrollanten lugnt.
”Jag har ingen med mig.” Tonfallet var hårt och hest på samma gång. Ändå fanns det något hon gillade i den.
”Det står tydligt på hemsid..”
”Det står också att tåget skulle vara på plats tretton och tjugotvå i Malmö och det var det fan inte.” Med en hastig rörelse tog han av sig solglasögonen bara för att sekunden senare ändra sig och sätta på dom igen. Hon hörde knappt var kontrollanten svarade, inte heller om han hade lämnat dom eller fortfarande stod kvar. Trots den korta sekunden hade hon hunnit se dom rödkantade ögonen och någonting svart, suddigt – misstänkt likt utsmetad kajal. Rivandet i bröstet ersattes av en hand som hårt kramade om hjärtat.
Tåget rullade på med det karaktäristiska susande ljudet och det var inte utan stor nervositet som hon någonstans efter Eslövs station vågade öppna munnen.
”Är du okej?”
Hon var förmodligen hans värsta tänkbara granne – en sådan som inte bara sitter tyst och låtsas som att hon inte ens sett honom, ungefär som folk brukar bete sig i en hiss, utan ställer frågan som det redan finns ett väldigt uppenbart svar till. Men isåfall var hon väl inte som alla andra då, hon kunde inte bara sitta helt oberörd när killen intill så tydligt mådde dåligt över någonting.
”Va?” Hon blev lite förvånad att den hesa rösten ens svarade. Han kunde lika gärna ha ignorerat henne som ett tyst ’Sköt ditt eget’ ”Jaa jag..” En harkling innan han fortsatte. ”Kan jag få komma förbi bara.” Han fick plötsligt bråttom upp från stolen och innan hon ens hunnit dra undan benen hade han trängt sig förbi med sina egna långa stuprörsklädda ben.
Helvete. Ett ignorerande hade klart varit bättre. Nu hade hon skrämt iväg honom från att ens kunna sitta kvar på sin plats. Fast hans väska låg kvar nedanför stolen upptäckte hon.
Utanför fönstret var dom virvlande snöflingorna fortfarande synliga trots den mörka himmelen och ett svagt leende spred sig över hennes läppar då hon tänkte tillbaks på när hon var liten och familjen brukat gått ut i parken om vintrarna, då dom fortfarande varit en lycklig, inte särskilt komplicerad familj. Hon mindes hur hon hade sträckt ut tungan för att försöka smaka på dom glittrande snöflingorna som såg så otroligt goda ut, och sedan besvikelsen över att dom bara smakade kallt.
”Ursäkta..”
Hon hade ingen uppfattning alls om hur lång tid som hade kunnat gå, ifall det handlade om tio minuter eller en halvtimme. Men han var i alla fall tillbaks och hon kunde knappt hålla tillbaks leendet. Varför det skulle ha spelat henne så stor roll ifall han helt enkelt inte kommit tillbaks till sin plats kunde hon inte förklara, hon kände honom ju inte, inte ett endaste dugg faktiskt. Solglasögonen var borta och även det mesta av kajalen, den typiska röda färgen som uppstod efter att man gråtit hade han dock inte lyckats tvätta bort.
”Ser det verkligen jätteilla ut..?” frågade han efter att han hade satt sig ner igen och förvånade henne ännu en gång.
”Ögonen? Nej inte alls.” Hon vågade sig på ett litet leende, kanske mest i rädsla för att annars reta upp honom. Det kändes inte helt otänkbart att han skulle kunna bli upprörd igen.
”Jag kom ut ifrån toaletten och det var en liten unge, en tjej, som frågade om jag var vampyr.. tydligen såg det ut så på mina ögon.”
Ett lågt skratt lämnade hennes läppar. ”Verkligen? Men du vet, dom är populära vampyrer, så det behöver inte vara något negativt.”
Hon hoppades för den lilla tjejens skull att han inte hade svarat med det hårda tonfallet han använt mot kontrollanten, för annars måste det ju ha varit en rätt komisk scen.
Någonting ryckte lite grann i hans högra mungipa och det var nog det närmaste ett leende han kunde komma. Något svar fick hon inte. Och sedan blev det tyst igen.
Det finns någon mellanvärld som varken är verklighet eller dröm, och det var precis den hon hade hamnat i och sedan ryckte till som av en elchock när hon vaknade ur. Hon blinkade förvirrat till och undrade vad det var som hade stört henne. Svaret kom bara sekunden senare då en gäll, åtminstone i hennes nyvakna öron, mobilsignal hördes ifrån hennes högra sida. Med en låg suck lutade hon huvudet åt sidan ut mot gången och slöt ögonen. Det slutade ringa efter tre signaler utan att han kunde ha svarat, och sedan började den igen. Sov han också? Orkade hon bry sig? Nej.
Läget blev dock annat när hon nästan somnat igen och för tredje gången blev störd av den sjukt irriterande ringsignalen.
”Ska du svara någon gång eller?” frågade hon och vände sig hastigt om mot killen som utan tvivel var vaken.
”Nej.”
”Nehej?” Den tidigare rädslan över att göra honom upprörd eller att verka dryg hade tydligen försvunnit efter det korta besöket i mellanvärlden.
”Nej och jag förstår inte hur det kan bli din sak att lägga dig i.” Hans ögon var blå. Isblå när dom såg in i hennes och verkligen borrade sig in.
”Förlåt.”
Hon kunde se hur hans käkar spändes på det sättet dom gjort tidigare men han öppnade återigen munnen. ”Nej förlåt själv, det är bara.. någon jag inte vill prata med.” Den isblå blicken slogs ner och när hon såg ner på mobilen i hans hand kunde hon svära på att fingrarna darrade av ett alldeles för hårt grepp.
”Konstigt det där att just dom personerna aldrig verkar fatta det själv.”
”Och att dom verkar tro att ett förlåt ska göra allt ogjort.” Han såg långsamt upp även om den svarta luggen nu dolde ena ögat något.
Hon nickade och kunde mer än väl relatera till det.
”Jag heter Noah föressten..”
Precis som att hon tyckt att den hesa rösten varit tilltalande så tyckte hon att namnet passade perfekt. Han såg ut som en Noah.
”Cornelia.”
”Och du undrar kanske om jag har en personlighetsklyvning och vad mitt andra jag heter?”
Han såg fortfarande sorgsen ut men hon hörde tonen av den svarta humorn där bakom och hon kunde inte låta bli att skratta till.
”Säkert något bad-ass som Gollum?”
”Det hade..” Han tystnade av ringsignalen som återigen var igång men tryckte den här gången av hela telefonen redan efter första tonen innan han lutade sig bakåt i stolen.
Trots den nyss lite skämtsamma tonen så var det fortfarande smärtsamt lätt att se att det var någonting som plågade honom fruktansvärt mycket. Personen i andra änden av luren.
”Vart ska du?” frågade hon försiktigt.
”Hem. Stockholm. Du då?”
”Samma här.”
Det sprakade till i högtalaren och informerades om ett kommande tågmöte, sedan sänkte sig tystnaden. Dämpande, mörk, tung.
”Hon har varit otrogen i ett halvår.”
Det hade blivit startskottet till ett samtal som varade i nästan två timmar i streck. Hans röst hade brutits, käkarna spänts, blicken envist stirrat ut genom fönstret, sorgset ner i knäet, korta stunder rakt in i hennes ögon. Hon hade frågat, lyssnat, känt handen gripa tag om hjärtat flera gånger, velat slå på någon som inte varit där, velat trösta. Velat krama om den där ljusa handen med dom långa fingrarna, rört vid det rufsiga håret, velat viska ord som inte ens uppfunnits än; bara för att inga befintliga ord känts rätt.
Han hade också lyssnat. På minnen om den lyckliga familjen, verkligheten om den familjen som inte alls var lika lycklig längre, om helgen som varit som en enda lång mardröm. Ställt dom rätta frågorna, sagt ännu mer med sin blick.
Så mycket på så kort tid.
”Jag tror vi har stannat nu.”
Verkligheten kom ikapp i samma stund som Noah påminde dom om att dom befann sig på ett tåg. Att resan var slut. Att det var dags att ge sig ut i kylan igen och kanske aldrig mer ses. Tanken var konstig.
”Verkar som det.” Hon log svagt och plockade upp väskan från golvet, tog mössan i andra handen och började sedan resa sig på nu stela ben. Hon hade läst om det i både böcker och tidningar, personer som träffats under en lång flygresa och låtit hela sin livshistoria runnit ut, känt lättnaden och kanske till och med haft några av sina bästa timmar dittills i livet, men allt det lämnade man bakom sig när man passerat gaten. Kanske bar man med sig det som ett minne, men det var inte mer än så. Man fick aldrig veta fortsättningen på personens historia, aldrig ses i andra former än i ett trångt flygplan med antingen för varm eller kall temperatur, man fick aldrig se ögonen man hade lärt sig att tycka om på så kort tid igen, kanske inte ens ge den där avskedskramen som skulle ha känts så bra efter dom evighetslånga timmarna.
”Du, Cornelia.”
Hon rycktes ur sina deprimerade tankar och såg sig snabbt om över axeln efter att ha lyft ner den rosa resväskan.
”Vill du.. följa med och fika eller något..? Vi kan.. deppa tillsammans?” Han rynkade pannan något och fortsatte sedan. ”Alltså du behöver absolut inte, jag tror inte ens att jag..”
”Absolut, jag hänger med”, avbröt hon med ett svagt, om än förvånat, leende. Hade han precis hört vad hon tänkt eller? Nog för att tre timmar inte räckte för att lära känna en person utan och innan, även om det var så det kändes precis nu, och att vem som helst kanske inte hade följt med en i princip ganska okänd kille så var det ingenting hon behövde fundera över. Hon var som sagt inte som alla andra, och det här kändes bra.
|
|
|
|
