Ett minne |
I femton år och tvåhundranittioen dagar har jag vandrat på denna jord. I dessa
femtusensjuhundrasextiosex dagar har jag hunnit skapa tusen minnen, kännt tusen känslor och fått tusen
nya erfarenheter. Det finns ett minne, ett alldeles speciellt och unikt, som väcker en miljon olika känslor i
mig, ett minne jag inte gärna pratar om. Ett minne som jagar mig för varje slag mitt hjärta slår.
-Tack, sa han och gick med bestämda steg bortåt.
Jag sjönk ned på marken. Kom tillbaks, snälla J, kom tillbaks och berätta att allt kommer att bli okej. Säg
att det här är ett skämt, ett fult skämt, kom tillbaks och säg att det här är ett skämt. J, J, J.
-Vadå tack!? mina lungor höll på att sprängas.
Han vände sig inte ens om för att kolla till att tjejen han påstod sig älska var okej. Djupt inom mig visste
jag att han aldrig mer skulle vända sig om för att titta till att jag var okej, aldrig mer fråga hur jag mådde,
inte ens under de kämpigaste av tiderna. Klockan var sent, nästan midnatt. Egentligen var det en fin natt,
stjärnklart och lite kyligt. Det gråa tjocktröjan jag hade på mig, som var köpt i London och som bar med
sig så många finare minnen att aldrig glömma, slöt jag tätare omkring mig. Jag började gå hemmåt med
tårarna forsandes ned för mina kinder för att möta min allra bästa vän, P.
De kommande timmarna efter det har jag bara suddiga bilder ifrån. Hur jag ramlar ned på asfalten, gräset,
och gruset, gång på gång, vilket mina knän och byxor visade tydligt dagen efter. Jag minns en varm famn
tillhörande P, trasiga ord nedbrytna av gråten i min röst, fummlande händer efter telefonen för att läsa de
fyrtionio ord som jag i många månader skulle bära med mig.
”Tack Viktoria. Tack för den stund vi fick ha tillsammans, tack för att du var stark nog att göra vad du
kände var rätt, tack för att du inte kommer om en 1 dag eller 1 vecka eller 1 månad och försöker ändra på
något. Det är slut nu.”
Det är slut nu. Det är slut nu. Det är slut nu. Orden torkade bort mina tårar och lät mig se klart igen, för
att sedan bränna upp mina ögon och ge min hjärna en redig inflammation med bivärkningarna: kan inte
tänka klart.
Idag är det månader sedan händelsen som jag aldrig riktigt har pratat ut om men som jag tusen gånger
om har hunnit överanalysera i mitt huvud. Under mattelektionerna, i ICAkön, i någon annans armar,
tågresan men framförallt på nätterna och de första sekunderna på morgonen. Jag vet inte hur det
gick till eller när det hände, men någonstans under vägen fick jag en helt ny syn på händelsen, på hela
förhållandet för att vara ärlig. Jag saknar honom inte längre, jag hoppas inte på att stöta på honom längre
och jag tänker definitivt inte på honom innan jag somnar. Idag kan jag se att jag var blind som lät mig
dras med en sådan fel person så länge. Om jag hade kunnat så skulle jag gå tillbaks i tiden och torkat bort
mina tårar och berättat för mig själv att det skulle bli okej. Att jag en dag inte längre skulle ha hans namn
inprogramerat i mitt system och faktiskt känna att det vore okej om han träffade någon annan. Jag hade
berättat för mig själv vilken bra sommar jag skulle uppleva, sommaren som förändrade min syn på hela
världen. Men framförallt så skulle jag berätta hur lycklig jag skulle bli förvånadsvärt snart efter dagen som
var början till min lycka men som jag trodde var början till min sorg.
Jag och J är inte vänner idag utan bara två främlingar med en bunt fina minnen som har gått i spillor.
Tiden jag hade med honom var underbar och helt oförglömmlig men samtidigt ingenting jag skulle vilja
uppleva igen. Någon dag kommer han att göra någon så lycklig att hon nästan exploderar och jag likaså.
Det tog ett tag för mig att inse det, men jag är inte den tjejen och jag har heller aldrig vart. Vi var fel, inte
en endaste sekund var vi rätt, vilket kanske verkar sorgligt. Men åtminstonde insåg jag det och gick vidare
med mitt, och jag önskar honom all lycka för det förtjänar han.
Vad jag egentligen försöker säga är att livet går vidare. Ibland måste man stanna till en stund för att
plocka upp delarna av sitt hjärta och göra ett försök till att limma ihop det. Kanske flera. Tiden läker alla
sår, men tiden förändrar inte på det som har varit, vilket är ett bestående påstående. Det är okej att vara
ledsen och det är nog först när man har vart ledsen, sårad och förkrossad som man kan gå vidare från det
som har varit.
Viktoria Kummelstam 2013-09-09
|
|
|
|
