Det som förändrade mig |
-Snälla E, kan du inte låna mig en hundring så jag kan tanka bilen? Sa han. Han kollade på mig med sina fina tindrande ögon och en hoppfull blick. Det spelade ingen roll att jag inte ville låna honom några mera pengar, han hade mig i ett koppel. Han visste alla mina svagheter. Visste precis hur han fick mig att mjukna. Jag tog fram plånboken och räckte över hundringen.
-Tack älskling, du är bäst! Sa han och höll mig hårt i hans famn. Det var en sådan trygghet. Just den där klippan som jag behövde i mitt vanliga rätt så röriga liv. Ändå kände jag mig inte helt trygg. Jag kände mig utnyttjad. Utnyttjad och värdelös.
Det var som att vi behövde varandra. Han behövde mina pengar och jag behövde en klippa. Ett gömställe när allt blev för mycket. En säker plats där jag slapp all prestationspress. En plats där jag kunde slappna av och bara ta det lugnt. Två saker jag inte fick göra så mycket i mitt vardagliga liv.
Men jag fortsatte att fråga mig själv, ”är det värt det?”. Han var inte ute efter en kärlek. Han var ute efter en inkomstkälla. Och jag var en osäker sextonåring som spelade med. Han var äldre än mig. Många år äldre. Vid det här laget borde han ha skaffat ett jobb, eller åtminstone visat ett intresse för det. Men nej. Istället levde han på mina sparpengar. Pengar som jag har tjänat ihop genom att slavat i rabatter på somrarna, torkat spyor i fjällen på vintrarna. Och alla de pengar jag fått i julklapp och födelsedagspresent utav min släkt som jag duktigt sparat. Jag undrar om de skulle gett mig pengarna om de visste vart de hamnade i slutändan? Antagligen inte..
Den natten fick jag inte mycket sömn. Jag låg vaken i mörkret och tänkte tillbaka. Jag var inte helt säker på när mitt liv började gå neråt. Jag trodde att det var när jag började högstadiet. Det var då jag började känna en press. En prestationsångest som växt och växt under åren. En börda som tryckt ner mig mer och mer. Det var även i samma veva som jag träffade honom. Den där fantastiska killen som såg mig som den jag var och älskade mig trots att jag inte alltid var bäst. Det var det som var så himla skönt, jag behövde aldrig känna att jag inte räckte till. Men någon gång under åren hade även han blivit en börda. Hans ekonomi blev sämre och sämre. Han blev desperatare och desperatare. Hans desperation efter pengar gjorde mig orolig. Så orolig att jag till slut började ge honom pengar för att hålla honom borta från all skit.
Numera är han nog mer utav en tung sten. Jag mådde inte bra av honom. Han fick mig inte alls att känna mig bra nog längre. Vår kärlek hade förändrats till något annat. Något som jag inte längre behövde. Det var den natten jag bestämde mig. Jag skulle bli fri från honom.
Veckorna gick och jag började långsamt känna mig starkare i mig själv. Det var svårt men jag började vänja mig själv att stå på mina svaga ben. Vissa dagar var hårdare än andra. Vissa dagar ville jag bara krypa tillbaka till hans förbannat härliga famn. Men någon där inne i mig sa till mig att skärpa mig. Jag kunde klara mig. Jag var värd någon bättre.
Det slog om till maj och Norlie&KKV’s nya ”tröjan du hatar” spelades högt i mina hörlurar samtidigt som jag promenerade runt på byn i vårsolen. Det var en sådan härlig dag, en sådan dag då allting bara kändes så fruktansvärt lätt och rätt. Det kändes som att inget kunde stoppa mig, som att jag var oslagbar.
Då ringde telefonen. Den glada musiken slutades spela och istället gick samsungs signaturmelodi igång. Jag kollade på skärmen. ”Dolt nummer” stod det. En tanke av att inte svara for förbi i mitt huvud. Men automatiskt tryckte jag på den gröna luren.
Det är konstigt det där. Att hela ens liv kan förändras så fort. Att du på två sekunder kan gå från ostoppbar till som mest sårbar. Den dagen förändrades till den värsta dagen i mitt liv. Det var den dagen jag fick reda på att min mamma hade fått cancer. Ögonblicket då pappa ringde från sjukhustelefonen för att berätta, det ögonblicket vill jag aldrig uppleva igen. Det var som att hela den värld jag envist byggt upp under dessa månader bara brakade ihop. Jag var så hjälplös. Det fanns inget jag kunde göra åt saken mer än att kolla på. Det var då jag kände den där välkända känslan igen för första gången på länge, känslan av att vara värdelös..
Min mamma besegrade cancern. Det var en lång och känslofylld process, både för henne och för oss andra. Jag hade inte klarar mig igenom den tiden om det inte vore för honom. Han hade sökt upp mig så fort nyheten spred sig i byn. Han bad om ursäkt för hur han betett sig och gav mig all den kärlek och stöd jag behövde. Några veckor efter beskedet fick han även jobb, visserligen bara på prov men ett jobb han faktiskt trivdes på. Ett jobb där chanserna att få heltidsjobb bara växte för varje dag som gick. Jag fick tillbaka alla mina pengar.
Nytt är inte alltid bättre. Motgångar gör oss starkare. Ibland behöver vi bara något eller någon som ruskar om oss och får oss att tänka klart igen. Kärleken i min familj växer för varje dag som går. Vi har lärt oss att ta vara på tiden och uppskatta varandra. Jag känner inte samma press längre, jag känner bara en vilja att vara bra. En vilja som inte tillhör någon annan än mig. Jag och Han är kärare än någonsin, vi älskar varandra på samma sätt som vi älskade i början. Mitt liv är på toppen just nu, och jag är starkare än någonsin. *
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) | | lowiiis - 28 sep 13 - 16:41 | Bra, kom ihåg att visa tydligare när du byter stycke när de är en sån bra text som du faktiskt har, kan de bli så att många ger upp i texten innan slut pga att det blir som ett helt stycke..
dela upp de och fortsätt på samma vis du är duktig! | viktoriakum - 18 sep 13 - 13:10- Betyg:  | | Bra jobbat! | FlickanUtanMinne - 13 sep 13 - 12:52- Betyg:  | Jag tyckte den var väldigt bra :) såklart går allting alltid att finslipa lite men så mycket behövs faktiskt inte göras.
Slutet gick en aning fort kanske och skulle nog kunna fyllas ut med lite mer text.
Men den var väldigt bra och man såg liksom allting ut hennes perspektiv när man läste.
Bra jobbat! | | dontforgetme - 11 sep 13 - 16:09 | | Jag har fått i uppgift att skriva en novell i skolan, detta är mitt resultat. Vill få ärliga svar om hur ni tyckte den var, på riktigt. Kan inte bestämma mig om jag ska skicka in den eller skriva en ny.. |
|
|
|
