Första gången det rörde mig! |
Jag var 13 år och det var en sen måndagskväll då det hände.
Då hände det jag och min enda vän inte heller trodde
skulle hända. Jag skulle till teatern, det gick till som
vanligt. Pappa skjutsade mig dit och sen var hela cirkusen
i gång. Jag öppnade dörren till kvartersteatern och Linda
mötte mig i dörren. Hon kramade om mig och jag besvarade
kramen. Men det var ingenting mer än ytlig vänskap mellan
oss. Men ändå började konversationen.
- Hur har dagen varit? Frågade Linda.
- Den har väl varit bra, ljög jag. Din då?
- Den har varit jätte bra, sa Linda. Först var jag ju på
skolan med mina kompisar och sedan så for jag hem till en
kompis och vi hade så roligt. Du förstår hennes pappa är
utvecklare för Tv-spel, så då fick vi prova spel som inte
ens har kommit ut än! Kul va?
Jag stod där och svalde min ilska, jag ville inte höra om
henne och hennes kompisar. Min dag hade redan varit usel.
Jag var på skolan och alla hade ignorerat mig och bara
stött bort mig. Sen kom jag till teatern, där den enda jag
hade att prata med var en skrytmåns och mina teaterledare.
Egentligen borde jag ha varit glad för det lilla, men jag
ville ha mera än så. Jag vill att folk skulle se mig, se
den jag verkligen var. Från ingenstans så kom min underbara
teaterledare med den vanliga stressen och kaffemuggen.
Hon log mot mig och slängde en blick på Linda.
Det var nog ingen som egentligen tyckte om henne, hon var
liksom för mycket. Teaterledaren eller Emma- Lina som hon
hette var helt fantastisk på att hantera oss barn. Hon
var väldigt positiv, trots hennes stressande miner då och
då. När jag hade stått och lyssnat på Linda ett tag så
blev klockan plötsligt åtta och det var dags att gå till
salen där vi skulle vara. Till allas förvåning så skulle
vi vara i stora salen. Alla som hade glömt sina inneskor
frös och vi som inte hade glömt inneskorna frös ändå. Det
första vi fick göra var att springa lite eller springa ut
och sen in igen. Så jag tog det andra alternativet. Sprang
ut i det kylande höstregnet och ställde mig och sjöng på
en av mina favoritlåtar. Sedan sprang jag in till den
kalla salen igen. Men då var den inte lika kall som förut.
När vi var uppvärmda så körde vi först lekar och sedan kom
det så vände hela mitt liv rätt. När vi lekt klart
så parade vi oss två och två. Sedan skulle vi föra en helt
normal konversation mellan varandra. Men haken var att vi
inte skulle prata, utan bara använda kroppsspråket.
Jag vart vald sist av Alexander, en duktig och snäll kille.
Vi tog varsin stol, jag gick en bit bort och gick mot stolen
som var tom. Jag satte mig ner med en smäll och gav
Alexander en arg blick och han sänkte sin blick och sa
med hela sitt kroppsspråk att han bad om ursäkt.
- Bra jobbat allihopa! Skrek Emma- Lina glatt och klappade
händerna. Alex och Jill ni kan väl vara dem första som
gör om övningen inför oss andra. Men den här gången ska
ni prata med varandra. Ni är syskon och Alex sitter vid
köksbordet på sin vanlig plats. Jill du är arg på Alex,
anledningen får du hitta på själv. Du kan gå ut genom
dörren och sedan komma in igen.
Jag gjorde som Emma- Lina sa, jag gick ut genom dörren och
laddade på mig ilska av personen jag skulle spela.
När jag var klar så öppnade jag och slängde igen dörren
bakom mig och Alex sjönk ner i stolen. Jag satte mig ner
på stolen som stod mitt emot Alexander med samma kraft som
första gången. Alexander öppnade sin mun men kom inte så
långt.
- Var du tvungen att säga det till alla eller?! Frågade jag
ilsket.
- Säga vadå? Frågade Alexander sorgset.
- Säga att vi hade bråkat och jag slog dig, sa jag irriterat.
Och du ska föreställa min bror! Det var så himla
intressant att höra från din synvinkel tjugo gånger under
skoldagen idag. Vet du hur mycket jag hatar dig just nu?!
Vet du det?!
- Men, sa Alexander. Jag tyckte att du slog mig hårt och
att det var fel av dig att göra så.
- Försök inte att spela så duktig och klok! Skrek jag och
höjde min knytnäve framför ansiktet på Alexander. Du är ju
fan inte så mycket bättre själv!
- Ta det lugnt nu syster, sa Alexander och såg inte ut att
spela längre.
- Jag orkar fan inte med dig, sa jag kaxigt och satte mig
ner på stolen igen. Du har ingen aning om vad jag går
igenom på skolan eller någonting. Du är en stor och tjock
jävel som spelar duktig för allt och alla!
Nu hade både jag och Alexander slutat att spela, vi var
rollerna. För varje mening Alexander sa, desto mer arg
blev jag. Ju mer arg jag blev desto mer rädd och ledsen
blev Alexander. Emma- Lina tittade på det vi spelade upp
och det tog lång tid innan hon avbröt. Bråket eller
snarare min livs historia drogs upp och till sist stod jag
där med tårarna rullande ner för mina kinder och Alexander
stod också och grät. Men han grät av medkänsla och rädsla.
Rätt var det var så fylldes salen av applåder och jubel.
För utan att jag hade märkt det så hade vuxengruppen kommit
in smygandes och sett hela improvisationen. Hela salen
var proppad med folk som grät och jublade.
- Bra jobbat Jill och Alex, sa Emma-Lina och torkade lite
tårar av hennes kinder. Väldigt bra jobbat. Jill är det
okej om vi pratar lite sen?
- Ja, sa jag. Det är helt okej.
När alla var klar med övningen så fick alla andra gå där
ifrån och jag fick stanna med Emma- Lina. Hon kramade mig
och bad mig sätta mig på samma stol som jag satt på när
improvisationen började hon satte sig på huk och lade sina
händer på mina knän.
- Jill, sa Emma- Lina. Är det du sa sant eller hittade du på?
- Allt jag sa är sant, sa jag. Allting med mobbningen är
sant och ilskan var på riktigt. Det bara kom och jag är
ledsen att ni fick se mig så här.
- Jag har också varit där, sa Emma- Lina. Jag har också
varit utstött och ensam och jag ser så mycket av mig själv
i dig. Idag Jill har du blivit en skådespelerska på riktigt.
Du är en äkta improvisatör. Du behöver aldrig be om ursäkt
för dina känslor. Man går på det man hittar och det är det
som skiljer en äkta skådespelerska från en falsk.
- Emma- Lina, sa jag medan en tår rann ner från min kind.
Kan jag få en kram?
- Det är klart gumman, sa Emma- Lina och slog armarna om
mig och hela jag blev fylld av värme.
Vi satt där och kramades, Emma- Lina grät och jag grät.
Vi hade båda en förmåga att göra det när vi blev känslosamma.
Jag släppte sakta taget om Emma- Lina och gick sedan ut ur
salen och till soffrummet istället. Sakta drömde jag mig
bort till ögonblicket då alla applåderade och hur min
syn på teatern just då ändrades. Det var första gången
det rörde mig och mina känslor.
|
|
|
|
