HP - Bravery, the kindest word for stupidity. 5 |
Det finns inte ursäkter nog för det här. Det enda jag kan säga är: här har ni i alla fall en ny del. I och med skolstart så kommer jag troligen vilja göra annat än att plugga, så mina förhoppningar är att jag kommer avsluta den här åt er. Min sista Harry Potter fanfiction - det vore illa om jag inte ens kunde ge den ett värdigt slut. Nu är det nog pratat från min sida, var så goda och läs.
”Moony, följer du med ut till Quidditchplanen efter lunch?” Frågade Sirius när de joggade ner för trapporna med väskorna slängda över axlarna. Peter och James hade ledigt från sin lektion och bara Remus och Sirius hade valt till Mytologi som ett av deras extraämnen det året. ”James och jag tänkte åka runt lite.”
”Och Peter?” Frågade Remus som rättade till sin slips och sneglade på tavlorna för att se till så att de verkligen valt rätt korridor. Sirius ryckte på axlarna.
”Jag tror James skulle höra med honom”, sade han, trots att de slutat för länge sedan. Det var ingen fördel att ha Peter med sig ut på planen, speciellt inte när man hade begränsat med tid – alla visste om det, även Peter, så Remus brukade allt som oftast tacka nej för att kunna göra något annat med honom.
”Vi får se”, svarade han innan tystnaden spred sig mellan dem igen. Hade det inte varit för att de var försenade så hade tystnaden känts obehaglig, men som det var nu fokuserade båda på att hitta rätt till det nya klassrummet och när de tillslut fann dörren hade de andra eleverna redan gått in.
Med ett brett leende och axlarna bakåtskjutna klev Sirius först in i klassrummet; han ursäktade sig till den korta, lite satta häxan som redan påbörjat sin genomgång och satte sig ner vid första bästa plats. Remus gick lite långsammare, han stängde dörren och mumlade en ursäkt medan blicken for över rummet för att hitta en plats till sig själv.
Det fanns ingen bredvid Sirius, som han hoppats på, den enda plats som stod tom var en alldeles i mitten och det var med hoppressade läppar han letade sig dit. Han kunde känna hur blickarna följde honom, men tackvare genomgången så var det ingen som sade någonting.
Den lektionen spenderade Remus med axlarna dragna till öronen, blicken fäste han vid deras professor men han kunde inte uppfatta vad som sades. Hade allting varit som det brukade så skulle han redan ha fyllt sitt anteckningsblock och han skulle ha svarat på ett flertal av frågorna hon ställde. I klassrummet hade Remus aldrig haft problem med att synas, det var en del av honom: att vara den smarta. Den som räckte upp handen, den som hade svaren innan läraren hunnit avsluta sin fråga.
Men inte idag. Inte den här Remus.
Så fort lektionen var över drog Remus till sig sina böcker, där han tillslut gjort halvhjärtade försök att skriva ner lite sammanfattningar, och var bland de första ut ur klassrummet.
Sirius joggade snart ikapp honom och ropade ett hejdå till killen han suttit bredvid innan han vände koncentrationen till Remus. ”Du var väldigt tyst idag”, sade han och det kändes som om de mörka ögonen såg mer än vad Remus kände sig bekväm med. Han kliade sig i nacken och ryckte på axlarna.
”Det är första lektionen, jag hade inte så mycket att komma med”, sade han, men de hörde bägge två hur uppdiktat det lät. Sirius såg på honom en lång stund, det var inte förrän de stannade i trapphuset som han vände bort blicken.
”Om du känner för-”
”Det är inget, okej? Jag är trött – jag sover inte som jag ska”, avbröt Remus med lite skarpare ton än han tänkt sig. Han kände hur öronen hettade till och så fort trappen hade flyttat sig för dem så skyndade han sig därifrån. Det som var bra med Sirius var att han visste när det var nog.
”Så, vad ska vi göra?” Peter och Remus satt på läktaren och såg hur de andra Marodörerna kastade klonken mellan sig – som det såg ut skulle de snart få sällskap av andra elever och Remus kände inte för att sitta ute i höstkylan för att se hur de flög omkring. Det skulle bli nog med matcher ändå.
”Jag tänkte prata med McGonagall om mina kurser”, sade han och reste sig upp. Han borstade av kappan han suttit på och drog på sig den igen. Peter satt fortfarande och såg ut över planen och Remus gick ett par steg ner för trappen innan han stannade upp. ”Följer du med?”
”Jag stannar”, svarade Peter efter en stund och sände honom ett svagt leende. ”Jag kanske snappar upp något.” Remus såg hur han tummade lite på ett papper han haft i fickan och insåg med ens att det var Quidditch reglerna som James skrivit ner till honom förra terminen. Han besvarade det lilla leendet och sände honom en sista blick innan han fortsatte ner för läktaren och tillbaka upp till slottet.
Tanken hade slagit honom under lunchen, när han lyssnade på ett par Gryffindor elever bredvid honom vid bordet. De hade bägge valt Maskeringsmagi den här terminen och någonting i Remus hade förändrats. Han kände sig med ens lättare, det var som om någon hade gett honom Felix Felicis: här hade han lösningen.
Medan han gick längs korridoren mot McGonagalls kontor fingrade han på ärret – följde det från dess början ner till halsen där det tog slut. Om han bara kunde byta.
Dörren till McGonagalls kontor var inget speciellt mer än att hennes namn stod skrivet i gyllene bokstäver; Remus hade varit där ett flertal gånger och trots att han alltid kommit bra överrens med den stränga kvinnan hade han en klump i magen när han knackade på dörren. Eller, kanske var det just därför. Kanske kände han sig orolig bara för att de haft en så bra kontakt. Det var som om märket i ansiktet gav dem bevis nog att han var för farlig för att gå på Hogwarts.
Remus hade precis bestämt sig för att vända, för att ta saken i egna händer och läsa kursen på egen hand vid sidan av sina andra studier, när McGonagall ropade in honom.
Han drog en hand genom sitt mörka hår och efter ett par djupa andetag klev han in i rummet som var dekorerat med Gryffindors färger och foton från olika årskullar. McGonagall satt bakom sin kateder med glasögonen nerhasade på nästippen och högar med papper runtom sig.
”Mr Lupin”, sade hon med en nick och han såg direkt hur hennes blick vändes mot ärret innan hon bad honom slå sig ner.
Han lösgjorde slipsen och satte sig ner på stolen mittemot, med ett svagt leende tackade han nej till godiset som hon erbjöd – som om hon bad om ursäkt för olyckan han varit med om.
Två gånger tvingades hon fråga vad han ville innan Remus tog mod till sig och släppte inredningen med blicken. ”Jag skulle vilja välja till en kurs. Maskeringsmagi, jag vet att det-”
”Jag är ledsen, Mr Lupin, men ansökningstiden har gått ut och det finns inga möjligheter att byta, klasserna är redan fyllda”, avbröt hon och vände sig mot sina papper igen. ”Sen måste jag vara ärlig mot er; jag vet inte hur någon, nå – av er sort, skulle reagera på det.”
Alla Remus protester, alla argument som samlat sig vid McGonagall’s första ord, dog undan när hon fortsatte och han vek undan blicken. Någon av hans sort. Självklart.
Han harklade sig och reste sig lite klumpigt från stolen. ”Självklart har ni rätt, jag tänkte inte så långt. Jag ber om ursäkt för att jag störde er i ert arbete”, hade han och vände mot dörren.
”Mr Lupin”, McGonagall’s röst stoppade honom med handen på dörrhandtaget och han märkte inte ens hur han med ens höll andan medan han väntade på vad hon skulle säga därnäst. ”Jag beklagar, jag önskar att det fanns någonting jag kunde göra för att hjälpa er. Det gör jag verkligen.”
Remus kände hur det brände bakom ögonlocken och han nickade bara innan han lämnade kontoret. Det var först ett par korridorer därifrån som han sjönk ner på golvet med ansiktet i händerna och tillät sig själv att gråta.
|
| Kommentarer | | mii - 28 nov 13 - 22:59 | | Jag hade glömt hur kul det var att läsa alla HP fanfics! Nostalgivarning (: |
|
|
|
