Du inbillar dig att jag inte behöver dig. |
Ibland kändes det som att du stirrade rakt in i min själ. Sådär som att du visste precis vad jag tänkte. Kanske var det för att du kände mig så väl, inifrån och ut. Kanske var det bara hur du rynkade lite lätt på ögonbrynen som fick mig att tro att du förstod allt som sas där i tystnaden.
Trots att det är flera meter mellan oss på tågstationen och jag låtsas som att jag inte ser dig, så känner jag hur du stirrar. Jag vet att du inte kan låta bli, för en gång betydde jag något för dig. Det gör jag nog fortfarande, men du tror att du inte betyder något för mig längre. Jag kände dig inifrån och ut också. Det var därför jag tryckte bort dig. Jag kan inte vara så nära någon. Du, däremot, verkade vara beroende av den där närheten.
När du vrider bort ansiktet så kikar jag försiktigt på dig. Du sitter på den utnötta träbänken vid utgången till spår sju och knappar på din mobil. Axlarna är hopsjunkna och jag undrar vad du tänker på. Om det är något grått minne som flimrar förbi i medvetandet eller om du bara tänker på att du snart ska komma hem till allt det som förmodligen ser likadant ut nu som det gjorde då. Du berättade att du inte är glad vid hastiga förändringar, men än mindre tycker du om när allt bara står still.
Ditt hår har blivit längre, det märker jag trots att det är uppsatt i en tofs bak i nacken. Fötterna trampar nästan omärkbart i golvet hela tiden i ett högt tempo. Du är nervös, eller stressad, eller bara obekväm i situationen. Du märker att jag tittar på dig.
En impuls att gå fram och sätta mig bredvid går igenom mig som en elstöt och jag rycker till. Jag tänker på allt jag gjort mot dig. På att jag lämnade dig utan ett ord. Att jag utnyttjade din vänlighet, din medmänsklighet och tog mig in i ditt djupaste inre. Bara för att sedan slå sönder allt på min väg ut därifrån. Jag vet att jag gjorde det mot dig och jag vet att du tror att det var ditt fel. Vad du inte vet är att jag gjorde det för att skydda dig från stunderna då jag inte vet vem jag är. Då drogerna tar över min kropp, mitt medvetande, allting. Då jag letar igenom hela lägenheten för att jag vet att någon är där inne, någon som vill göra mig illa. Då jag vandrar på broräcken. Då jag skrattar mig hes och gråter mig tom samtidigt. Jag vill bara skona dig från alla psykoser, alla kanyler, alla inkassobrev och besked om vräkning. Jag vill bara skydda dig från allt det som jag har blivit. Jag tror inte att du vet det.
|
| Kommentarer | | Louisean - 10 sep 13 - 17:10 | | Det träffar rakt i magen. Du har talang! |
|
|
|
