Det här är slutet -Del 3- |
Han tyckte inte om det här. Att se henne så skör och så hjälplös. Eller hjälplös var hon inte men han kunde inte hjälpa henne. Han kunde inte vara den som fick henne att må bättre nu och aldrig någonsin mer.
Telefonen i handen vägde tungt. Väldigt mycket tyngre än vad den borde göra. Hannes tryckte på hennes namn ännu en gång. Numret som stod där hade kunnat vara någon annans och på ett sätt hoppades han att det var just det. Nummerupplysningar brukade inte alltid funka som de skulle. Men samtidigt hade han hittat numret av en anledning och en del av honom hoppades innerligt att hon skulle svara med sin klara röst. Den skulle klinga av den glädjen han hört för några dagar sedan och allting skulle sluta vara som det var. Kallt och hårt. Om hon skulle svara tänkte han, finns det en chans att allting förändras. Samma tanke stoppade honom från att ringa. Hon ville inte vara med honom. Ansiktsuttrycket som fastnat i hans minne när hon reste sig och gick stoppade honom inte en eller två gånger, utan han satt i sin soffa med telefonen som skulle kunnat vara en tegelsten i handen under flera timmar. Så länge att han glömde bort att äta men även glömde han att vara hungrig.
Hannes gjorde det inte själv. Han svor på att han inte ens tryckt på knappen men signalerna gick fram i alla fall. Två signaler, tre signaler, fyra signaler.
”Hallå?” Efter det trötta svaret tog tystnaden över luren. Hannes hade ingen aning om vad han skulle säga. Ännu mindre varför han ringde från början. Klockan var sen. Senare än vad någon människa borde ringa en främling.
”Hallåå?” Rösten ljöd igen på andra sidan luren.
”Hej, det är Hannes.” Han smattrade med fingrarna mot bordskanten och stampade nervöst i golvet. ”Hannes, du var här hos mig för några dagar sedan.”
”Öh, ja hej. Klockan är rätt mycket, det vet du va?” Hon lät trött, kanske irriterad också. Klockan var fyra. Kanske var det en tisdag också. Dagarna flöt ihop, det brukade bli så när man inte gjorde någonting på dagarna.
”Jag vet.” Han tog ett djupt andetag. ”Ville bara säga att jag inte kan sluta tänka på dig.” Han sa det snabbt, så pass snabbt att han inte kunde ändra sig mitt i meningen utan den flöt på. Hon fnissade. Inte ett sådant fniss som småtjejer gör utan en annan sort.
”Du kan inte sluta tänka på mig?” Fnissade hon fram och andades sedan in. ”Har tänkt på dig med om jag ska vara ärlig.” Tystnad fyllde samtalet. Ingen av dem vistevad de skulle säga mer. Hannes ville träffa henne, se hennes grå ögon och dra handen genom hennes ljusa hår. Hålla om henne och kalla henne sin. Inte som de två senaste gångerna då han ägt hennes kropp. Han ville för första gången veta saker om någon. Hålla om hennes hjärta och känna att de två hörde ihop.
”Kom till den gamla skolan borta vid badklippan.” Sa han i samma takt som senast.
”Nu? Jag låg och sov, det är sent.”
”Det är viktigt, jag vill visa dig någonting.” Hon funderade. Hannes tänkte att det är klart att hon inte kommer möta honom där, avskilt i sensommar mörkret, det skulle nog ingen vettig person göra. De var trots allt nästan främlingar.
”Okej, vi ses där om en kvart.” Samtalet avbröts. Hannes kände sig nästan chockad över hennes svar men fattade sig och reste sig upp för att ta på sig ett par byxor. Det skulle ta ett par fem minuter att gå men han brydde sig inte, han ville vara där så fort som möjligt.
Hon var där före honom. Satt på skolbyggnadens entrétrappa med en cigarett i handen och såg på honom när han kom gående. Hon log. Elise.
”Vad var det som var så viktigt att visa?” Skrattade hon med den än en gång så klara rösten. Hannes log han med och tog tag i hennes hand och drog med henne.
”Vi ska upp på taket.” De rundade flera hörn innan han fick syn på den silvriga och igenlåsta trappan han spanat efter. Egentligen var det inte svårt, bara att ta sig över den två meter höga grinden, balansera ned på räcket och sedan hoppa ned för att gå upp för trappen. De var fem våningar upp. Så pass högt upp att bilarna som stod parkerade längre bort efter vägen såg ofantligt små ut. Hannes la sig ner bredvid en av de gigantiska ventilationerna som stack upp på taket och Elise gjorde det samma.
”Här uppe kan man se stjärnor när det inte är tillräckligt mörkt av gatulysen på marken.” Även fast man ändå inte kunde se många så lyste två stycken igenom starkare än andra. Hon tog hans hand och tittade.
”De där kan vara vi ikväll.”
|
|
|
|
