Vita väggar |
duschar men tillåts ingen slang och dörren måste vara på glänt
behöver syre men får andas genom nätet på det enda lilla fönster som går öppna på rum 217 avd F, att gå ut är inget alternativ för jag har fortfarande siffran 4 som innebär ständig övervakning
om dagarna pusslar jag mest och spelar kort för att tiden står stilla där inne, så stilla att vintern jag lämnade när jag fick ett blått plastband runt höger handled för att vänster hade bandage om sig har hunnit bli vår innan jag får lämna byggnaden och aldrig har jag uppskattat lukten av vårregn, av växande gräs så mycket som då, var tionde minut måste någon kolla så att jag andas, verkligen andas och att mitt hjärta fortfarande slår samt undersöka mina handleder. vad de inte förstår är att ingen kan skada mig mer, mer än livet där utanför redan gjort och att se in i andras ögon här är smärtlindring nog för alla omkring mig verkar lida så djupt och sköterskor tävlar med mig i anatomi för att det är det enda som jag orkar tänka på och den manliga sköterskan som är den enda som kan prata med mig sätter sig ner bredvid mig där jag sitter och kollar på Greys anatomy i min del av sjukhusvingen, säger att han hade en vän som en gång var där jag var idag. Hon började äta, hon klarade utbildningen och idag har hon familj. Du kommer komma ur dethär, du kommer bli en bra sjuksköterska. Samma kväll ger han mig aningens för mycket lugnande för att dämpa min ångest och jag sover i två dygn, tacksam för att åtminstone få slippa en av alla dagar i vita korridorer med människor som knackar på och alla är över fyrtio och jag är nitton och sitter på en avdelning där till och med de som varit där flertalet gånger förut ser på mig med smärta och säger Du Är För Ung och jag säger ingenting. För Ni är för gamla för att fortfarande ha ont och jag ser på dem andra, de som gör plats för mig när jag väl tar mig till lunchen och som varje dag säger Du Är För Ung, och hoppas att de blev skadade senare i livet än jag blev. Läkarsamtalen med Marika var nog det enda jag kunde se fram emot under månaderna där, för hon såg på mig som om det var en självklarhet att jag skulle komma därifrån. Jämförde situationen med en lunginflammation och sa att jag inte kommer kunna springa över en mil på ett långt tag, men du kommer springa igen. Hon såg på mig och sa att alla någon gång överväger meningen med livet, sa att Det Inte Alltid Kommer Vara Såhär. För första gången någonsin var jag på en plats, avskild från alla jag älskar och någon såg in i mina ögon och sa att om någon kan, om någon kan så är det Du.
Jag kunde se i hennes ögon att hon menade det, och det betydde allt. Två veckor senare kom jag tillbaka efter en permission, i en klänning och hon log och Jonas log och jag snurrade och de skrattade och hon sa Idag Är Dagen, och det var det. Siffran på vågen var okej, läkemedelsrecept var utskrivna och jag klippte av det femte plastbandandet med namn och adress och mötte upp mamma och pappa på parkeringen och sen åkte för att aldrig komma tillbaka.
Marika sa att livet skulle ändras, och det gjorde det.
|
| Kommentarer | | Balkongbrud - 6 aug 13 - 02:15 | | Himla bra skrivet, fångade endast det nödvändigaste och fick det att låta bra. |
|
|
|
