När lågorna går ihop |
Varför blev vi alla satta här, på denna planet. Med en begränsad yta som vi snart
växer ur. Alla söker en meningen och världen är full av möjligheter. Men vad är
just min mening. Backar vi femhundra år fanns det bara en mening, vilket var att
överleva. Skaffa mat och värme. Man visste inte mycket om utomstående världen
och det som hände någonstans bortom horisonten, fick man knappast reda på.
Nu vet vi hur snabbt planeten snurrar och vetenskapen kan ändra genetiken
hos ett foster. Nyheter sprider sig som virus och allt vi behöver kommer serverat.
Men visst vill vi alla kämpa, nu när vi inte behöver överleva längre så vill vi göra
något, som ingen annan har gjort. Att lyckas betyder oftast att stå över medlet.
Att man är kring toppen, för där ska allting kännas som bäst och det finns mest
pengar, vilket i sin tur ska göra en lycklig och därmed känna lugnet. Att man nått
dit man behöver nå. Men för alla människor är inte målet att stå över dom som
redan tittar ner på en. Utan att vara sig själv och flyga. Mycket handlar om hur
mycket skit man kan lägga på andra människor, för att själv få gunga lite. Men
att inte gå över styr, så att man har sina människor kvar.
Men alla vill vi brinna, för något. En person tycks inte vara intressant om hen
inte har ett intresse att dela med gruppen. Om vi inte får lära oss och intressera
oss så ser vi ingen nytta. För vi alla vill ta oss framåt, antingen ensamma eller
tillsammans.
Jag själv tror inte att meningen men livet, står hos mig, här och nu. Utan jag ser
framtiden där jorden svämmar över av oss själva. En planet där inte vi människor
längre kan drunkna, utan vi dränker jorden. För att jag ska känna att toppen är
nådd måste jag veta att jag på något vis förbättrat situationen som kommer.
Hur jag gör det vet min 21åriga kropp inte än. Men jag brinner, för många
saker. Men när mina lågor går ihop och förhoppningsvis blir en eld, så kanske
jag vet vad jag vill och kan somna utan att vrida mig.
|
|
|
|
