Det här är slutet -Del 2- |
De tog varandras händer för sista gången. Hennes var kalla som is. Som om han kylt ner henne med allt han var och förstört henne. Även om det inte var troligt att det kunde vara hans fel så kunde han inte låta bli att tänka det, att så var fallet. Om det var sant, ja om, som han själv trodde så kunde han inte leva med sig själv.
Hannes ryste till av obehag medan han fortsatte kyssa henne. De låg ned på hans välbekanta och slitna soffa i den lilla lägenheten, han över henne. De var för nära varandra, tänkte han. Inte fysiskt, där kunde man aldrig vara för nära. Utan psykiskt. De hade blottat strupen för varandra och just här och nu stod så mycket på spel. Hon förde in sina händer under min t-shirt och slet av mig den. Han tänkte att ifall han inte viste att hon var Elise, hade det här inte spelat någon roll. Men han viste det. Han drog upp henne i sittande ställning och tog av henne den randiga tröjan. De runda brösten låg fängslade i en spetsbehå som Elise snabbt gjorde sig av med. Hon la sig långsamt ned igen och han tog tag i hennes handleder för att sedan kyssa henne djupt. Han tänkte att hon inte var Elise. Hon var ingen, precis som alla de andra. Precis som hon varit förra gången.
”Du är min.” Viskade han i hennes öra och lät henne knäppa upp hans byxor. Han såg inte på henne mer. Höll armen om hennes rygg medan han knullade henne men såg henne inte. Nu var hon ingen. Precis som han ville.
Han drog upp jeansen och förde handen genom sitt korta hår. Elise låg kvar på rygg och blundade. Ett litet leende skymtade i hennes mungipa. Han iakttog henne. Hon var fin, inte snygg eller så bara, fin. Enkel. Han stod kvar en stund och bara såg på henne, tills hon öppnade ögonen och log på riktigt emot honom.
”Bjuder du på en cigg?” Frågade hon med en klar röst och nickade emot soffbordet där jag lagt asken med cigaretterna.
”Visst.” Han plockade upp dem och gick ut på balkongen där han alltid satt varje dag. Elise dröjde en stund och slog sig sedan ned mitt emot honom iförd underkläder och den randiga tröjan. De tände varsin cigarett och satt tysta en stund.
”Du säger inte mycket.” Konstaterade hon tillslut och fångade min blick.
”Det finns inte mycket att säga.”
”Klart att det finns!” Utbrast hon, ”Jag svär på att du har tusen tankar som snurrar runt i ditt huvud som skulle kunna sägas.” Hannes fnös och tittade ned medan han tog ett bloss. Inga tankar som skulle få dig att inte vilja vara med mig, tänkte han. Varför han ens brydde sig ifall hon stannade viste han inte. Han kanske inte brydde sig ens. Kanske skulle han kunna säga att hon inte var snygg, men att han ville glömma henne så att han kunde knulla henne igen. Att han aldrig ville veta hennes namn eller vad hon tycker om. ”Vad tänker du på nu?” Flinade Elise och tog ännu ett bloss. Hannes skakade på huvudet.
”Vad tänker du på själv?” Svarade han henne. Hon himlade med ögonen och tittade ut mot vägen en stund.
”Jag tänker på att det var roligt att jag stötte på dig idag.” Hon vände sig tillbaka och fångade hans blick igen.
”Du är fin.” Hannes han inte ens tänka innan det slank ur honom. Hennes grå ögon hypnotiserade honom tills han inte kunde låta bli. Tills han inte var sig själv. Elise började skratta och log sedan mot honom.
”Tycker du det?”
”Grejen med att prata är att ingen kan veta vad av det man säger som man faktiskt menar.” Hans röst sänktes något när han sa de orden. Kanske för att de om något var sanna. Han viste i alla fall att de var sanna och de skulle förbli sanna. Hur skulle han kunna veta ifall hon var fin imorgon? Elise såg fundersam ut och fimpade sedan ciggen.
”Jag ska gå nu.” Hon log mot honom, inte lika ärligt som förut och lämnade sedan balkongen. Hannes fimpade sin cigg med men satt kvar på balkongen och förbannade sig själv. Trygghet var en illusion. Han kunde inte vara trygg på sin balkong när någon så lätt kunde komma in.
|
|
|
|
