The Forbidden Kiss-11-Dödstyst |
Raijas Perspektiv för den korta stunden.
~~11~~
Spike hade Cassandra i säkerhet, brorsan slöt upp bredvid oss. Jag letade efter resten av Jägarnas sällskap. Fyra till befann sig i området. Jetro log och jag visste att jobbet skulle bli väl gjort. Jag och Kyle utbytte en varsin blick, nickade.
”Jetro, södra.” Hans leende blev större och han försvann ut. Jag och brorsan lämnade också huset. Använde skuggorna. Hittade flera längder med Silver. Vi plockade upp alla, lokaliserade Jetro. Tolv meter bort. Jägarna, fem meter mellan. Jag suckade och blundade kort. Innan vi vandrade vidare i tystnad. Kyle gav mig längderna och gav mig en kniv.
”Redo?” Jag nickade. Tog emot längderna och tog kniven i ett stadigt grepp. Tryckte med spetsen mot min hals och skapade två blödande håll. Medicinen hindrade läkningen ett tag, men det skulle läka. Jag lämnade tillbaka kniven, lindade in längderna på min bror. Han nickade och satte sig halvt mot ett träd och blundade. Två meter kvar och Jetro hade fyra kvar. Jag tog ett andetag och gav ifrån mig ett högt skrik innan jag lade mig på marken. Drog handen mot halsen så blodet spred sig lite. Fotsteg. Jag blundade och andades högt och plågat. De närmade sig.
”Flickan, jag har hittat flickan!” Jag öppnade ögonen och försökte fäktas mot dem. Men de hyschade. ”Människor, vi är människor”, sade en av dem. Jag pekade mot trädet där min bror satt. ”Där, vampyr!” Så när tre Jägare samlades runt honom och den fjärde hjälpte mig upp rynkade han pannan. ”Var är de andra två?” Men han fick bara ett tomt stirrande från mig. Vi hörde Jetro som skrattade svagt. Jag log och började fnittra. Han rynkade pannan. Jag log så jag visade mina tänder. Han skrek till och släppte mig, jag snurrade runt lågt och fällde honom. Tog tag i hans huvud och vred om. Hoppade på den i mitten, brorsan tog tag i den vänstra och Jetro drog bort den högra. I skuggan hörde man ljudet, ett knak och sedan ett blött slafs. Jetro kom fram till mig där jag satt och torkade av mina händer på Jägarens kläder.
”Från att inte har dödat en enda, till experten är lite skrämmande kära du”, sade han och kramade om mig. Jag drog mig loss.
”Lägg av Jet!” Han himlade med ögonen.
”Kyle?” frågade han. Kyle kom fram ur skuggorna och nickade.
”Klart, och ja jag håller med. Men kom ihåg Jetro, hon har inte dödat en enda än”, sade han och gick förbi oss. Han pekade ner på kroppen. ”Jetro det var du som knäppte hans nacke, eller hur?” Jetro suckade.
”Som ni vill”, svarade han och slog ut med händerna. ”Men nu är jag hungrig …” Han pekade på mig. ”Du är skicklig, men långsam.” Jag gav honom en mörk blick.
”Jag såg dem!” Han himlade med ögonen, gick förbi mig och klappade mig på huvudet.
”Som du vill raring.” Han skrattade då jag precis missade med att bryta axeln på honom. Men han saktade in och pekade på min hals.
”Ska jag läka din vackra hals?” frågade han och fångade in min näve, log utmanaden.
”Om du vill behålla huvudet på axlarna så låter du bli, raring”, kontrade jag och frigjorde mig. Han skrattade roat.
”Haha, väldigt vass för att vara oerfaren av Jägarna. Jag skulle vilja se hur du slingrar dig ur det vid fullmånen.” Jag suckade.
”Om du bara håller dig ur vägen och följer avtalet så blir det inga problem”, svarade jag och sneglade på Kyle.
”Jag håller mig till reglerna Raija, men gör du?” frågade han och blinkade.
”Jag känner till reglerna och du en grej till”, sade jag och stannade upp. Kyle skrattade och betraktade mig roat. Jetro stannade upp och kisade. ”Låt bli Cassandra!” Han skrattade. Jag snurrade runt honom och låste hans arm bakom ryggen. ”Min vän, min mark, mina regler Jetro! Du rör inte henne igen!” Han log och kollade bak mot mig.
”Jag räddade henne”, sade han. ”Och det vet du.” Jag släppte. Han log retsamt.
Vi gick tillbaka och gjorde oss kvitt med kropparna, städa upp på golvet. Gav tecken till Spike att allt var klart. Jag försvann in i badrummet, tvättade av mig. Cassandra var inte rädd, vilket kanske var bra men kanske också en nackdel. Jag önskade att jag vågade lämna henne själv, men jag visste att det var en dum ide. Så ingen skola ett tag framöver. Det fick vänta. Jag hade större problem än skolan just nu, och det var att hålla oss vid livet de närmste tolv timmarna. Fullmånen var nästa natt och jag hatade mig själv genom att gå ut till Jetro. Vi stod utanför huset, vinden lyfte håret svagt. Han log roat.
”Jaså du … Så först räddar jag er och nu …?” Jag suckade.
”Få mig nu inte att ångra mitt beslut, bara håll er i närheten, okej?” Han nickade.
”Självklart …”
”Utan deras vetskap. När fullmånen stiger så försvinner ni!” Jag gick inne till vardagsrummet. Cazz satte armarna i kors.
”Raija, vad händer? Jägare? Kom igen, berätta något?!” frågade hon, halvt ner till skolarbetet innan hon kastade upp blicken. Spike skakade roat på huvudet.
”Hon klarar av en hel del”, sade han till mig. Hon gav honom en irriterad blick. Hm vad hade jag missat?
|
|
|
|
