The Forbidden Kiss-8- Rädsla |
Cassandras perspektiv
Återigen ber jag om ursäkt för den långa pausen, kom lite saker i vägen bara. Men nu så kommer ngr stycken som tack för väntan ^^
Tack åter igen
// MyBlackBird
Jag kom inte på texten till låten, men melodin nynnade jag på. Folk framför mig kastade undrande blickar, jag tänkte inte så mycket mer på det. Förens armar runt mig drog iväg mig. Handen som täppte till mitt skrik, armarna som inte gav vik. Fram knuffad mot en vägg tog jag förskräckt stöd. Vände mig om och fick syn på en drös med män. När en av dem log, såg jag dem. Tänderna. Jag planerade att skrika men han kom så fort framför mig att luften försvann. Han hyschade och stod väldigt nära. Jag ville gråta, jag ville skrika. Jag ville försvinna! Han strök ett finger mot halsen. Han kom närmare och jag blundade. Han tänkte bita mig, döda mig! Han luktade på min hals. En duns och ett kras fick mig att slå upp ögonen förskräckt. En rygg. Någon stod framför. Nej Spike stod framför mig. Tårarna föll och benen hotade att ge vik. Både av lättnad och av rädsla. Han var ensam mot … fem. De var på väg att hoppa på honom, alla samtidigt. Jag satte händerna för ansiktet men kikade mellan fingrarna.
”Raija Okada”, sade han lågt. Alla stannade upp, bara någon meter framför honom. ”Mina herrar om jag ursäkta, men Miss Okada önskar att tala med damen här”, sade han och pekade bak mot mig. Jag blinkade till och lät händerna falla lite. Sade han verkligen Miss? De bytte tveksamma blickar. ”Mina herrar, ni vet väl om att hon är Miss Okadas närmaste vän?” Inget svar. ”Om ni ursäkta …” Sedan vände han ryggen till dem. Han räckte över handen som jag stirrade på. Vad hände precis?
”Skyddare”, väste en av dem irriterat. Spike log och vände sig mot dem, backade lite närmare mig.
”Jag skulle inte försöka om jag var ni”, varnade han. Men de struntade männen i helt. De var hungriga, det såg jag på blicken. En syn jag aldrig skulle glömma. Spike vände sig ytterligare mot mig, räckte över handen som jag tog darrandes emot. Han kastade en blick mot männen. ”Och som vi alla vet, vill vi ju inte reta upp Miss Okada.” Han drog mig bort från väggen och granskade mig. Jag som knappt kunde stå på benen, tårarna som jag meningslöst försökte hejda och darrningarna som var okontrollerbara.
Jag stod inlindad i filt, omringad av Raija, Spike och hennes brorsa. Jag hade lugnat ner mig och höll svagt i burken med läsk. Jag kunde knappt dricka, knappt hålla i den. Jag hade … dem hade tänkt bita mig.
”Cazz? Ska jag ringa så någon hämtar dig?” frågade Raija oroligt. Jag skakade på huvudet och rummet tog ett varv runt i huvudet.
”Jag tror att det är bästa att jag stanna här, jag vill inte att de ska veta att jag …” min röst dog ut. De nickade och Kyle tvingade mig att sitta ner.
”Raija”, sade han. ”Jag måste tyvärr lämna er ett tag, men jag återkommer så fort jag kan. Jag ska se vad jag kan dra upp och se vad vi kan göra åt saken. Jag ska lösa hennes säkerhet. Men tills vidare vet du vad du ska göra”, fortsatte han. Hon nickade och han lämnade huset.
”Är du säker, att du klara av att stanna här?” frågade Spike och räckte över telefonen. Jag ringde hem, förklarade att jag mådde bra och att vi hade somnat på soffan. Att jag stannade över några dagar till på grund av skolarbetet. Inga frågor, ingen utskällning. Och det var löst. Jag gav tillbaka telefonen. De nickade.
”Jag säkra området”, sade Spike och försvann. Jag satte mig i soffan. Allt hade hänt så fort, men ändå känts som en evighet. Jag var inte säker i dagsljus … ingen var säker. Visst jag var fascinerad av Vampyrer, men jag skulle nog undvika de flesta. Vad är skillnaden på Raija och de andra?
Jag var själv på rummet, satt på sängen med ryggen vilandes mot väggen. Jag tittade ut genom fönstret, det hade börjat regna kraftigt. Jag kollade på byrån, enkel och gammal. Bokhyllan hade några få böcker, en väckte mitt intresse. Bokryggen såg sliten ut och väldigt blek. Jag bet mig i läppen, jag visste bättre än att snoka. Men, jag ville bara titta. Jag reste mig upp, gick långsamt fram till hyllan. Fingrade lite på dess rygg innan jag försiktigt drog loss den. Den såg ömtålig ut att jag knappt vågade öppna den. Men när jag intalade mig själv att jag bara skulle titta lite, så gick jag tillbaka till sängen. Satt i skräddare och öppnad den. Pärmen såg ut att inte vara från detta årtionde, sidorna var mörka beigea och texten var röd. Första raderna löd; ”Bound by the Blood. The link to the Soul.” Jag tänkte direkt på männen, eller mannen som tänkte bita mig. Jag svalde och satte handen mot halsen. Men varför var jag så lugn, jag borde skaka som en mixer, gråta vattenfall av skräck. Men jag var nästan lugn. Hade min kompis mixtrat med min hjärna, för det kunde väl vampyrer göra. Eller? Jag lät blicken falla tillbaka på boken. Första sidan gav mig kalla kårar, varnande. Jag byte sida och ögnade igenom texten. Men blinkade till och läste om sista meningen, noggrant; ”Vampyrens viskning är deras starkaste förmåga, lika farlig som deras bett.” Återigen lade jag handen på halsen. Vad kunde vara farligare än ett dödligt bett? Jag bläddrade i den och kom på en slumpvald sida; ”Inte bara är människor dragna till vampyrer, utan dem dras till tanken om att bli biten.” Jag himlade med ögonen, ja men eller hur vem vill bli till levande rött vin? Men samtidigt som andra meningen förklarade varför man vill bli biten, gav den nya frågetecken;” Att bli biten är inte samma sak som att bli offer för ett bett.” Herregud, varför kunde dem inte bara skriva normalt. Jag bläddrade igenom den. Silverringen. Blod av känslor. Japp lät lika konstigt som det var. Blod av känslor … men ja, fattar precis … ? Jag stängde den då insidan av pärmen, alltså den allra allra sista sidan. Blänkte till av ett namn. Jag öppnade den från fel håll. Raija Okada. Har Raija skrivit denna, och om det nu är hon. Varför? Till vem? Kanske från vem? Jag lade den ifrån mig av fasa. Kanske, det till och med var en dagbok av något slag. Jag ställde tillbaka den på sin plats, önskade att jag visste och vågade läsa hela. Men att göra tre vampyrer arga, verka inte vara en så bra idé. För vad händer när de blir arga? Raija verkade tappa kontrollen tidigare. Kommer begäret av blod fram? Bunden av Blodet. Länken till Själen. Exakt vad innebar det?!
Det kändes som om jag läste en hemlighet, jag kände mig skyldig. Fick dåligt samvete. Men om det nu var hemligt, varför ha det i gästrummet? Jag kurade ihop mig på sängen, kände mig iakttagen och vågade inte titta på fönstret. En vampyrsförbannelse är väl att de bara kan vara ute på natten? Nej inte längre. Vampyrerna var beroende av blod? Tveksamt, de drogs ju inte till det via lukt. Men någon gång måste ju blodet bli, frestande. Vigvatten, silver och kors var ju rena tramset. Silver, hade dem på sig. Blekvita, eh nej. Inte solbrändbruna, men de hade färg. Jag kände människor som var blekare en dem. Som om myterna är en förvriden sanning, hur gällde det då med varulvarna?
Jag drömde, inget speciellt. Mer än att jag och Raija satt vid ett bord, diskuterade om skolarbetet med ett annat sällskap. Men när jag vaknade föreställde jag mig att männen skulle flyga på mig. Jag skrek till och satte mig upp. Varför lät jag tankarna vandra iväg så, när jag visste om resultatet? Skuggorna som blev levanden, jag reste mig snabbt och tände lampan. Mindes inte hur jag hade somnat. Min blick hamnade på bokens bleka rygg. Varför kunde jag inte släppa den förbaskade boken?! Jag höll blicken borta från fönstret även om jag såg solljuset vila mot golvet, bytte snabbt om och lämnade rummets tystnad bakom mig.
|
|
|
|
