En del av en roman |
Jag håller på att skriva på en roman och har hunnit till kapitel 15. Nu skulle det vara bra att få lite kritik. Jag vore jättetacksam om ni läste och kommenterade:)
Kapitel 1
<< Din lilla djävul>> röt modern och slog till sin dotter hårt i ansiktet.
Johanna tumlade bakåt av det hårda slaget. Kinden brände på det stället där örfilen hade träffat. Johanna fick bita ihop för att inte börja gråta. Under sina snart 7 levnadsår hade hon lärt sig att det bara blev värre om man grät.
Modern tog tag i hennes hår och tvingade upp henne på fötterna. Det sved ordentligt i hårrötterna och några hårstrån rycktes upp. Johanna pressade ihop tänderna hårt för att inte kvida av smärtan.
<< Försvinn nu så jag slipper se dig på några timmar>> fräste hennes mor ilsket och knuffade iväg henne.
Johanna gick lydigt bort emot hallen. Hennes mamma skulle få besök av någon av männen som ibland hälsade på. Då ville hon inte att Johanna skulle befinna sig i lägenheten.
Det snöade ute och temperaturen låg långt under noll-strecket. Johanna drog på sig sina kängor och jackan som egentligen var allt för tunn för att kunna bäras på vintern, men det var det enda ytterplagg hon ägde. Med snabba steg skyndade hon ut ur lägenheten, nerför trapporna. Hon ville inte riskera att möta någon av männen. Många av dem var elaka och gav henne spydiga kommentarer. Vissa av dem tog på henne också, på ställen där hon inte ville att de skulle röra henne. Det värsta var de som bara stirrade på henne med sina kalla tomma blickar. Johanna fick alltid en obehaglig känsla av att vara nära dem.
Ute på gården singlade snöflingorna ner i tjocka drivor intill de trista hyreshusen. Snön la sig emot husväggarna och dolde allt klotter på dem som hyresvärden inte hade orkat ta bort.
När Johanna steg ut i snön kände hon sig lycklig. Inne i lägenheten var hon alltid rädd, men utomhus var hon fri. Här kunde ingen slå henne. Grannen i lägenheten ovanför stod ute på balkongen och rökte. Det var en iransk kvinna. Hon hade kommit till Sverige för sju år sedan med alla sina sex barn. När hon såg Johanna vinkade hon glatt. Johanna vinkade tillbaka och log sedan sprang hon ut över gården med utsträckta armar för att fånga så många snöflingor som möjligt. Johanna föreställde sig att snöflingorna var små änglar som föll från himlen för att vaka över henne. Det hade börjat mörkna ute, men den vita snön lös starkt i skenet från gatlyktorna. Johanna låtsades att det var änglarna som lyste upp i mörkret så hon inte skulle behöva vara rädd. Skrattande fortsatte hon att springa. Snöänglarna följde efter henne. Johanna sprang bort nerför trottoaren. Hon passerade höghusområdet och förbi centrum. De flesta butiker hade börjat stänga. Det var bara en sjaskig pizzeria som fortfarande var öppen. Några män i munkjackor satt där inne och värmde sig. Förbi centrum låg skogen. Träden i skogen kastade stora hotfulla skuggor omkring sig, som skulle ha skrämt Johanna om hösten då det var ännu mörkare, men nu fanns snön där och lös upp. Johanna fortsatte springa, trots att hon började få håll. Det brände lite längst ner i lungorna, under revbenen. Flingorna träffade mjukt hennes nariga ansikte och smälte på kinderna. Johanna sänkte farten till promenadtempo. Hjärtat slog snabbt och hållen började sakta ge med sig. Hon insåg att hon började närma sig gläntan som hon var påväg till. Stigen var helt snötäckt, men Johanna kände ändå igen sig efter alla gånger hon hade gått där. Hon nådde fram till gläntan och fortsatte en bit uppåt där klipphyllorna fanns. Med smidiga, vana steg klättrande hon uppför klippan. Johanna visste exakt hur hon skulle sätta fötterna för att komma upp. Efter några få minuter var hon uppe. Längst uppe på klipporna hade hon sitt speciella ställe som bara var hennes. Platsen låg på samma höjd som träden nedanförs kronor. Om man la sig på rygg så kunde man se hur himlen bredde ut sig som ett gnistrande täcke framför ögonen på en. Det var där Johanna var som närmast änglarna. Där kunde hon ligga i evigheter och prata med änglarna som skrattade med henne när hon var glad, grät med henne när hon var ledsen och tröstade henne när hon var rädd. Det var det stället som Johanna var som lyckligast på.
|
|
|
|
