Det här är slutet -Del 1- |
Finns en prolog före denna del, kommentera hemskt gärna!
Han ville skrika, men det fanns ingen röst kvar. Det fanns ingenting han kunde göra, ingenting som hon eller han själv skulle förstå. Det var dags att röra på sig och ge sig iväg och han reste sig upp och såg på henne. Det fanns inte mycket kvar nu.
Bröd, flingor, kaffe och cigg. Hannes lyfte upp en av de lysande röda korgarna innan han gav sig in i folkmassan i den lilla affären. Ifall han inte sovit hela dagen hade han sluppit rusningen nu när alla skulle handla mat inför veckan. Såklart är det logiskt att man sover till långt in på eftermiddagen när man suttit uppe till sent på morgonen. Av någon anledning hade han inte kunnat glömma flickan från kvällen innan. Varför förstod han inte eftersom att hon varit precis som alla de andra. Hon hade till och med liknat den rödhåriga tjejen med stora bröst litegrann. Kanske var de tvillingar. Eller så var det bara Hannes som börjat blanda ihop dem. Nu när de blivit så många. Han hade i alla fall lovat sig själv, innan han somnat, att sluta tänka på henne. Någonting som han nu gjorde igen. Han viftade bort tanken och trängde sig trött fram till hyllan med alla kaffesorter. För att vara en sådan liten affär hade de ett oförväntat stort utbud. Vant plockade han ner den svarta förpackningen i korgen och trängde sig vidare. Helst av allt skulle han vilja lägga sig på soffan där hemma just nu. Hälla upp sprit i ett glas och skölja bort svärtan som naglat sig fast som mossa på insidan av honom. Sedan inte röra sig under resten av dagen. Men det var det sista som denna dag skulle bjuda på.
Hannes skulle precis sträcka sig efter en ask Lucky Strike när han såg henne. Hon stod precis vid utgången av affären med det blonda håret uppsatt i en svans och de dimmiga ögonen fästa vid skärmen på hennes telefon.
”det blir hundrasjuttioåtta.” Den långsamma och ointresserade rösten kom från den hemmablonderade kärringen i kassan. Hannes vände huvudet från flickan och förvirrat tog han fram plånboken som låg i bakfickan av jeansen. Han tog fram de sista två hundralapparna han hade kvar och betalade. Kassörskan växlade in pengarna utan att ens titta upp och Hannes drog upp sin luva över huvudet medan han packade ned sina varor i en påse. Han hoppades att hon inte skulle stå kvar. Men när han såg att hon inte heller gjorde det blev han ändå konstigt nog besviken. Han ville veta ifall det verkligen varit hon. Tänk om han bara sett fel och börjat bli galen. Börjat se dem överallt, som en armé emot honom. Ja, nog var de emot honom alltid. För hur han än skulle leta ord om han såg dem igen kunde han inte förklara hur han kunnat vara så iskall. Hur han kunnat använda dem, för deras fysiska framträdande och sedan försvunnit innan sinnet kommit ikapp.
Han stegade ut ur affären och tog upp den nya asken med cigaretter ut kassen.
”Hej.” En leende och mjuk röst ljöd bakom honom och han snurrade runt ett halvt varv. Hon log. Såg inte ut som en arg soldat i en arg armé utan snarare tvärt om med rosiga kinder och livligt ljust hår. ”Känner du igen mig?” Skrattade hon och slog ut med händerna som för att visa hela sig själv. Han fann inga ord att säga henne. Nog kände han igen henne alltid, med de dimmiga men ändå klara ögonen. Hon skrattade till som i en fnysning och lyfte upp händerna för att ta ut snodden som höll upp hennes hår i en svans. Slingorna föll ned över hennes axlar och hon skakade försiktigt på huvudet. ”Nu kanske?” Flinade hon.
”Väntar du på någon?” Fick Han ur sig tillslut och stod mållös framför henne. Han kunde inte förstå. Varför vände hon sig inte om och gick med blixtrande ögon? Hade han inte krossat henne när han inte ens sa hejdå utan dragit upp sin gylf och gått.
”Nej, det gör jag inte.” Svarade hon med ett leende och tog de få stegen fram till Hannes. ”Elise.” Sa hon och sträckte ut sin hand emot honom. Han tog emot den.
”Hannes.”
|
|
|
|
