Mitt cp liv del 1 |
Skriver när jag började på förskolan.
Jag var jätteglad och jag har längtat efter denna dagen så himla mycket. Idag skulle jag försöka få några vänner, jag och min syster fick skjuts till skolan
och mamma lämnade oss vid grinden och sa att vi skulle gå till byggnaden som var åt höger, och sen gick hon. Jag och Ida gick till byggnaden och så dum som jag var knackade jag på
dörren, men jag var ju liten och trög x), ingen öppnade så jag drog i handtaget och tryckte nedåt, där var ingen i närheten så jag gick upp från trappan och tittade mig omkring. Plötsligt kom en lärare
gående till mig och frågade om det var Emma och Ida. Jag nickade och så gick vi in i ett rum, där satt en hel klass i en ring och pratade. Läraren gick in och presenterade oss, ingen i klassen verkade intresserade
men jag satt mig ner bredvid en tjej som hette Hanna, hon verkade trevlig.
- Hej, jag heter Emma, sa jag och log som ett miffo. Alla stirrade på mig men jag sa inget mer.
- Emma ska du inte säga vad du tycker om att göra på fritiden?
Jag tittade mig omkring och tänkte efter och sa att jag gillade att dansa, fast jag egentligen inte var så intresserad av det.
På rasten sprang alla omkring och jag satt mig på en ledig gunga, jag var mycket blyg och visste inte vad jag skulle säga, redan i den åldern hatade jag mitt utseende.
Ingen gick fram för att prata med mig och de i klassen skulle leka dunkgömme så jag frågade om jag fick vara med. Killen som skulle räkna ryckte på axlarna och började sen räkna så jag sprang iväg och gömde mig bakom byggnaden.
Jag satt och lekte med en sten och väntade ganska länge men sen tyckte jag att det gått för länge så jag gick tillbaka där killen stått men då var han inte där. Hade de bara lämnat mig där? Jag gick tillbaka in i byggnaden och då satt alla
och gjorde något annat, jag blev lite chockad men sen tänkte jag inte mer på det. Jag har inte fått någon vän idag men det kanske fixar sig imorgon.
Veckor senare:
När jag kom till skolan på morgonen så var det kaos, någon i klassen av tjejerna hade skrivit "Victor" på en lapp och slängt iväg. Alla killarna band fast ett gäng tjejer och undrade om det var de som hade skrivit det. Men alla av dem nekade.
Sen vände sig några tjejer om och jag såg att en av dem pekade på mig och sa:
- Vi frågar Emma, för hon brukar alltid ljuga för oss. Sen gick alla mot mig och jag visste inte vad de ville men jag hade i alla fall inte gjort något. Ena tjejen gick fram till mig och frågade om det var jag som hade skrivit det.
Givetvis så nekade jag för det var inte jag som hade skrivit det, men ingen trodde på mig och fortsatte att fråga ut mig och gav sig inte.
- Men jag har inte gjort något, sa jag och tittade på dem.
- Emma, säg som det är bara..
Jag vet inte hur länge de stod och tjatade på mig men till sist stod jag inte ut, jag sa okej att det var jag och jag fick några blickar efter det. Men jag visste inte vad jag skulle säga.
Dagen efter när jag kom till skolan så tittade några i klassen på mig och jag fattade ingenting förrän Victor kom fram till mig.
- Varför ljög du om det igår!?, Erika erkände att det var hon som gjort det.
Jag visste inte vad jag skulle säga, jag hade ju ljugit för hela klassen men orkade inte stå ut med deras tjat. Sen var det inte med med det. Jag började hänga med en tjej i klassen som heter Julia.
Hon var mycket trevlig och vi hängde med varandra ganska mycket, men vi var mest hemma hos henne. Det var alltid kul att vara med henne.
När vi börjat 1:an så kom Julia plötsligt fram till mig och hade sagt att hon inte velat vara vän med mig längre, lite senare hade jag fått reda på att en annan tjej i klassen som heter Mari-louise hade övertalat henne och sagt
att vi inte borde vara vänner. Jag fattade inte varför Julia ville vara med dem. Jag hade ingen vän alls, men jag hängde med Ida. När det var lunch satt jag mig vid långbordet med de andra i klassen, när jag gick i 1:an så var jag störtkär i en kille som hette Jack.
Jag minns att när vi satt oss ner för att äta så skulle Jack lägga upp mat på sin tallrik, och jag kunde inte låta bli att titta på hans rumpa. jag vände mig om då och då för att kolla så att ingen annan i klassen tittade på mig, jag ville inte att de skulle berätta för jack..
Efter ett tag slutade jag kolla in han och vände mig om för att äta, men så småningom märkte jag att de andra i klassen satt och skrattade och då fattade jag att de hade sett mig, och jag skämdes så mycket och var helt röd i ansiktet,så jag lämnade matsalen och gick och satt mig på en ledig
bänk och tittade upp i himlen. Sen fick jag syn på att några i klassen stod bredvid Victor och skrattade så jag gick dit för att kolla vad de skrattade åt. När jag kom dit så jag att Victor hade stoppat in en godisnapp i munnen och började skämta, så jag sa "napp napp" hela tiden på skojj. Men det fattade
antagligen inte han.
- Vad är ditt problem?!
Jag visste inte vad jag skulle säga och fick panik så jag sprang iväg och satt mig på en bänk bredvid en städerska. Jag hade inget annat val.. Efter ett tag så såg jag att hela klassen kom springandes mot mig och jag spärrade upp ögonen, och Victor frågade mig en gång till varför jag sagt det, och då hoppade städerskan in och sa
- Ni får inte vara här, så gå med er. Fast egentligen så fick vi vara där. Alla lämnade utom en tjej som heter Sofie.
- Emma, jag jagade dig inte, jag står på din sida.
Jag visste inte direkt vad jag skulle säga så jag hade bara nickat sen hade Sofie sprungit iväg.
|
| Kommentarer | | Micheliin - 24 jul 13 - 15:01 | jag tyckte att den var väldigt bra, men håller med föregående talare att en smiley i en text inte är att föredra.
Annars var det väldigt bra! | | Balkongbrud - 24 jul 13 - 14:52 | Smileyn i början störde mih rätt mycket, sen att grammatiken kunde förbättras.
Annars är det en rätt hemsk, rättare sagt fruktansvärd historia du skriver mobbing är alltid ett känsligt ämne. Du skulle kunna utveckla historien och göra den mer detaljerad, skulle fånga mig mer som läsare! :) |
|
|
|
