I need you to need me - 5 |
HEJ! Och förlåt, jag har inte dött, jag har inte lagt av. Men jag åkte på semester utan internet! Och sen har jag heltidsjobb när jag kom hem igen, så det är mycket att tänka på. Men ikväll tog jag mig tid att skriva lite, nästa del är nästan färdig så den läggs upp snabbare.
Den här delen är lite annorlunda, för att passa in med nästa del som är väldigt speciell (ni kommer förstå varför sen hehe ;) cliffhanger!)
läs och kommentera <3
----------------------------------------- ---
- Jag tycker om dig Rasmus…
Min hand pillade förstrött på en av dina lockar som slitit sig lös från resten.
- Jag tycker om dig med…
Vi andades i takt, var bara tysta och tog vara på stunden, en stund utan ångest, utan allt det där dåliga. En äkta stund.
En av stunderna som får det att bli varmt i hela hjärtat, som ger mig styrka att orka kämpa på. Men varje gång vi har en sådan där bra stund, så kan jag inte låta bli att låta tankarna flyga iväg. Hur länge kommer det dröja den här gången? När försvinner du igen? För du har alltid försvunnit, jag vet aldrig för hur länge, jag vet inte ens om du kommer tillbaka. Och trots att allting kändes så mycket mer äkta den här gången, så är jag övertygad om att den inte kommer vara för evigt. Hur gärna jag än vill.
- Jag vet inte om jag klarar av något seriöst.
PANG! Som en käftsmäll, rakt i hjärtat. Innerst inne har jag vetat att de senaste veckorna och till och med månaderna har varit för bra för att vara sanna.
- Men Rasmus, vad hände med alla drömmar du hade?
Du sväljer tungt och tittar bort, jag ser hur du samlar dig, letar någonstans långt inom dig efter mod.
- Jag har ju mina perioder…
Jag vill egentligen bara himla med ögonen åt dig, som att jag hade har märkt det? Du försvinner ju tidvis. Men något inom mig känner på sig att du har något att berätta.
- Jag blir väldigt djupt deprimerad i perioder, jag vet aldrig hur länge de ska vara, eller när jag ska få dem. Jag stänger in mig själv och vill inte se någon alls. Det skulle inte funka att ha något seriöst med dig när du ibland inte får se skymten av mig på flera veckor.
Någonting inom mig brast vid det tillfället, jag lovade mig själv att ta mig undan från dig, att inte låta mig förstöras ännu mer. Men det löftet kunde jag inte hålla, inte alls. Vi pratade halva den natten, somnade bredvid varandra på soffan. Och hur skulle jag kunna hålla mig undan? Du finns överallt, jag känner din lukt, kan höra din röst, kan se ditt ansikte när jag blundar, känna din beröring på min kropp om jag bara koncentrerar mig lite.
- Men Vera, du är för bra, du är för bra för något oseriöst. Jag vill vara seriös med dig, jag önskar att jag någon gång kan vara seriös med dig, ha dig i mitt liv för alltid, bli gamla tillsammans…
Våra fingrar sammanflätade med varandra, dina vackra ord som en smekning skapar en ilning längs ryggraden.
Jag var rörd ända in till själen den gången, men lyckan räckte bara några dagar.
- Jag är på väg in i en period Vera, jag känner det i hela kroppen, jag vill bara vara ensam… Du kanske borde gå, okej?
Jag rös till.
- Men Rasmus, finns det ingenting jag kan göra?
Du tittade bort.
- Jo, lämna mig i fred några veckor. Jag hör av mig när jag vill prata igen.
Jag sprang ut mitt i natten och hittade en folktom gata där jag skrek lungorna ur mig, sen sprang jag hela vägen hem. Sprang allt vad jag orkade, trots att jag knappt kunde andas. När jag kom hem låste jag dörren bakom mig och kollapsade till en hög på golvet.
Det var först när jag började kunna andas igen som jag kravlade mig in till sovrummet. Jag fick av mig alla kläder, så att inget längre kunde bära dig med sig. Där startade jag musik, jag spelade låten until we bleed så högt jag vågade.
Lyssnade på den om och om igen tills öronen värkte. Försökte dränka allt så jag skulle kunna glömma. Försökte glömma så jag skulle kunna somna. Försökte somna så jag skulle kunna komma bort. Försökte komma bort så jag skulle kunna gå vidare.
Och till viss del så fungerade det. När jag fullständigt tröttade ut min kropp kunde jag inte längre känna din kropp mot min. När jag slängde av mig alla kläder fanns det ingenting som kunde ha kvar din doft. När jag spelade så hög musik att jag knappt hörde vad jag tänkte, så kunde jag inte längre höra din röst eka i mitt huvud.
Men vad jag än gjorde för att sudda ut varje spår av dig så fanns bilden av ditt vackra ansikte inpräntat på min näthinna varje gång jag slöt mina ögon…
|
| Kommentarer | | Mizz_andersson - 26 jul 13 - 21:08 | | Du skriver jätte bra. Maila nästa del också :) |
|
|
|
