Det här är slutet -prolog- |
Hon viste att det här var slutet. Ändå sträckte hon ut sin hand och log. Hade han inte vetat bättre hade han tagit emot den och låtsas att allt var som vanligt och som det brukar vara. Ändå kunde han inte låta bli att undra medan han vände sig om och började gå vad som skulle hända ifall han tagit emot den. Kanske hade allt gått bra, kanske ingen hade blivit skadad på kuppen och kanske, ja kanske. Men nu fanns ingenting sådan för det här var slutet.
Hannes kysste flickan tillbaka medan hon rufsade till hans hår. Det var så naket, men samtidigt inte. Han kunde inte bestämma sig. För skulle det kanske vara mer naket att faktiskt veta vem hon var, hennes namn och hennes alla drag och hon veta hans? Han lutade sig in mer och la sin arm runt om hennes midja. Kanske var det bäst såhär, utan att bestämma någonting bara följa med i varandras rörelser. Att endast veta om hennes grå och dimmiga ögon. Hon lutade sig tillbaka och det ljusa håret föll från hennes ansikte, han höll henne i ett fast grepp. Ikväll tillhörde hon honom. Ännu en gång möttes de i en kyss. Han ville bita henne, få henne att reagera på något annat sätt än det nervösa tafsandet. Han gjorde det, fast inte helhjärtat, mer av en slö smekning med tänderna som om man skulle bita sin egen läpp. Han antog att trots allt var han samma lilla fega pojke som blev pissad på bakom gymnastikhallen.
Kanske var det inte rätt kväll. Han släppte henne. Kanske var det bäst att gå hem och ta tag i saken själv. Fast kanske kunde hon titta på, ja se på honom och han på henne. Då kunde de lika gärna vara nära varandra. Han tog tag i hennes arm och kysste henne djupt. Drog henne intill sig och letade in handen under hennes slappa linne och ned för hennes rygg. Han letade in handen under hennes byxlinning och tog tag om den fasta lilla rumpan. Sträckandes på halsen letade hon efter hans läppar, men han vände bort huvudet och tog ett extra hårt grepp om henne. Hon stönade och lutade huvudet mot hans bröst. Han ville ha henne, här och nu. Hon hjälpte honom av med jeansen och kalsongerna och han med hennes.
Det skulle kännas bra. Obeskrivligt bra så att man vill göra om det igen och igen. Han viste inte vem som sa det från början. Men den personen måste ha varit i fruktansvärt skicklig lögnare.
Man kan inte äga någon det är klart att han viste det. Hannes tog sista blosset på cigaretten och tände ännu en. På hans egen balkong var han trygg. Ingen tog sig in ifall han inte släppte in dem. Inte för att han släppt in någon som stannat på väldigt länge. Kanske borde han ha släppt in flickan med det ljusa håret och dimmiga ögonen. Kanske, men att kallt lämna platsen var enklare. Tänk om han sårat henne, gjort henne illa? Fast det var för sent att tänka på nu när han aldrig skulle kunna träffa henne igen. Trodde han.
|
| Kommentarer | | Livija - 19 jul 13 - 18:47 | | Lite svårt att hänga med eftersom vissa påståenden var lite otydliga. Varför vet dom inte varandras namn? Jag förstår om det ska vara lite "hemligt" i början så att man ska längta till nästa text. Men avslöja gärna lite mera, det skulle iallafall få mig att längta lite extra till nästa! Jag gillar what you have in mind med dethär. Tänker definitivt läsa! |
|
|
|
