Vägen genom hösten |
En krokig väg låg framför mig. Små och stora pölar med vatten låg utspridda hela vägen och fallna löv i brinnande färger flöt som små båtar omkring i var och en av dem. Även om jag älskade hösten, doften, det mysiga mörkret och stjärnklara himlen var det ändå den värsta tiden på året.
Som när man sitter i väntrummet för att ta en spruta. Du sitter där och spänner sig och ångesten stiger och man ångrar att man faktiskt klev upp på morgonen. Du sitter där och väntar på det värsta. Men när sprutan väl är tagen inser du att det egentligen inte var så farligt. På så sätt är hösten ett väntrum. För även om hösten är helt okej väntar en obeskrivligt lång och kall vinter runt hörnet. Att uppskatta hösten när man vet att det bara är lugnet före stormen är svårt. Fast ifall inte hösten, eller väntrum för den delen funnits hade jag inte mött Natan.
”Du kan sätta dig och vänta en stund” En rätt gammal kvinna med dubbelhaka och ett par skäggstrån mumlade orden monotont medan hon fortsatte att fiffla med sina papper. Jag tog emot blanketten som kvinnan skjutit fram mot mig och gick för att sätta mig i det lilla väntrum som låg inpressat i ett hörn. Två stolar och en sliten grön soffa var det enda de hade att erbjuda. Efter att jag slagit mig ner i den inte förvånande hårda soffan skummade jag igenom lappen jag hade tagit emot. Vaccinering mot livmoderhalscancer. Löd rubriken och efter det stod alla de siffror och namn som påstods vara jag. Så liten och obetydligt det såg ut när man summerade upp en människa så där. Gabrielle Falk, det namn jag lyssnat till under hela min uppväxt. Det var jag i en liten låda. Fast när jag tänkte efter var jag ändå inte så mycket mer. Skulle nog få plats med det mesta jag brydde mig om i en låda. Ifall jag struntade i att packa ned min syster då. Även om det hade blivit väldigt svårt eftersom att hon bor på en helt annan kontinent för tillfället.
Jag skulle precis börja tänka på hur mycket jag saknade Lovisa, min syster, när jag insåg att någon satt och lutade sig över papperet jag hade i knät. Jag rycktes upp ur mina tankar och granskade förvirrat pojken som slagit sig ned bredvid mig. Han log kaxigt utan att verka det minsta generad och sträckte ut handen mot mig. Långsamt tog jag emot den och gav honom en förbryllad blick.
”Natan heter jag” flinade han och skakade entusiastiskt min hand. ”Gabrielle, eller hur? Tar mig ibland friheten att inkräkta på andras områden, dålig vana, ber om ursäkt” Han fortsatte att le med hela ansiktet utan att släppa min hand.
”Du är förlåten.” Fick han till svar innan jag släppte hans hand men inte hans blick. Han hade bruna men rätt ljusa ögon inramade av långa mörka fransar. Det fanns ett sådant djup i dem så att jag inte kunde titta bort. Ett par sekunder passerade innan han vände bort sitt huvud och jag generat tittade ned. I hanns knä låg en lapp likadan som min. ”Du tror att du kommer få livmoderhalscancrar?” Frågade jag med höjda ögonbrun och pekade på lappen. Natan skrattade med en mörk stämma och log igen med hela sitt ansikte.
”Jag är inte så insatt men vaccineringen funkar även för killar på något vis. Min mamma är sjuksköterska så…” Han avbröt sig och skrattade till igen. Jag log och skrattade också. ”Här låt mig visa dig en sak!” Han lyste upp och tog tag i min hand igen. ”Blunda nu!”
”Varför ska jag blun...”
”Kom igen, det är viktigt!” Han höll kvar min hand med handflatan uppåt. Jag iakttog hans glada ögon som aldrig tycktes blinka innan jag stängde mina. Natan tycktes hålla på med någonting och en dragkedja öppnades och stängdes innan någonting lades i min hand. Jag öppnade ögonen och fick till min förvåning syn på mitt armband jag fått av Lovisa som hade en berlock med våra namn på.
”Jag hittade den i entrén, det var därför jag var så påträngande. Tänkte se vad ditt namn var, ifall armbandet kunde vara ditt.” Natan log än en gång mot mig och fortsatte ”Det, och att du har de vackraste ögonen jag någonsin sett.” Förvånat tittade jag upp mot honom och sedan generat ned igen. ”Vi kunde kanske ses sen? Ifall du vill alltså?” Han väntade någon sekund innan han rev loss en bit av blanketten, fiskade upp en penna ur jeansen och skrev ned ett par rader. Generad och förmodligen helt röd i ansiktet viste jag inte vad jag skulle säga. ”Här.” Sa han och räckte lappen mot mig och log ett brett leende innan han reste sig upp och rundade hörnet från väntrummet.
Vägen tog snart slut. Efter att ha hoppat och dansat över allt för många vattenpölar och nästan halkat tre gånger på hala löv var jag framme. Möt mig ikväll klockan nio vid fontänen i parken, du vet den som brukar ha flytande näckrosor på sommaren Var vad det stått på lappen. Varför jag faktiskt bestämt mig för att möta honom var spontant. Men en liten tanke gjorde mig säker.
Eftersom att han fått väntrummet att kännas bra fast än en spruta väntade mig, så kanske han kunde lära mig att ta vara på hösten så att jag även kunde njuta av den innan vintern. Och där framme under gatlyset stod han med ett leende över hela ansiktet.
Ge gärna kritik och kommentera!
|
|
|
|
