Fritt fall [Prolog] |
Det här är något slags prolog, antar jag.
- Isak -
Man tror alltid att man har allting utstakat.
Man tror alltid att man vet vad man vill.
Ju mer tiden går, desto äldre man blir och jakten på lycka och på att livet ska hända blir ungdomens sista grepp om en som vägrar släppa tag så inser man till slut att man aldrig vet.
Allt man trott sig veta om sig själv har inga riktiga förankningar i verkligheten.
"Jag vill bli en människa som hjälper andra" intalar många sig själva och det blir något dessa människor ständigt strävar efter, när det de egentligen tänker - eller borde tänka- och eftersträvar är att vilja hjälpa andra. Man vill vilja.
Det är alla dessa påtänkta ideal som man satt upp framför sig och sedan tar man egenskaper från idealbilden och försöker tillämpa dem på sig själv. "Jag vill bry mig om mina medmänniskor, och eftersom jag vill bry mig så är jag alltså omtänksam och empatisk".
Det är så löjligt, det är så absurt. Istället för att faktiskt försöka nå dit vi vill försöker vi nå dit vi vill vilja. Om vi väl lyckas nå ända fram så blir det i alla fall bara en stor besvikelse för... det var ju inte vad vi ville?
Fyra år efter att gymnasiet tagit slut så fanns det gott om denna sortens eskapism och cynicismen hade ännu inte tagit över helt och hållet. Livet var i ordning rent materiellt sett och i något mer oordning i huvudet men hopp fanns det gott om.
Som en ung, stark man med ett snyggt yttre och stadigt jobb såg allt väldigt bra ut utåt. Till denna städade profil som jag hade av mig själv i huvudet skulle det självklart passa bra med en vacker, snäll och söt kvinna också. Ni vet exakt vilken typ jag menar, halvkort med smal midja, mellanblont eller ljusbrunt och lockigt hår. Gärna någon som jobbar i en klädbutik eller läser till förskolelärare alternativt sjuksköterska. Är väldigt söt och småblyg, tycker inte om att svära och har ljus röst som hon aldrig skulle höja, använder nästan aldrig smink och tränar hellre på gymmet än att ta en utekväll på helgen.
Mina tidigare flickvänner hade stämt in någorlunda på denna beskrivning, bara vissa punkter hade saknat annars hade de varit perfekta och skulle ha kunnat passa in perfekt i min perfekta bild av hur livet skulle se ut.
Sen träffar du plötsligt en helt annan sorts människa, och du vet inte om du avskyr eller avgudar henne helt och hållet för hon är helt tvärtom allt som förväntas.
En kvinna som med alldeles för mycket alkohol i kroppen, tungt svart smink runt ögonen och en cigarett i handen står och spyr ut hat över sin manlige vän som får lyssna på hur hennes före detta är ett svin för att han ser lycklig ut med någon annan. Hon är självisk och hon är medveten om det och verkar inte ens skämmas, hon lever ut känslorna hon har ändå.
Och när du inte längre kan hindra dig för att det var något speciellt med henne, så efter ett par meningsutbyten så struntar du i allt och kysser henne, det är just då i den stunden du bör släppa taget om allt du trott dig veta om dig själv och dina önskningar.
Gör du det inte just i den stunden så kommer du aldrig göra det.
Och du kommer att förlora henne.
|
| Kommentarer | | Balkongbrud - 17 jul 13 - 19:47 | | Intressant! Älskar den filosofiska inledningen. Hoppas att du fortsätter på den för du verkar ha en bra grund |
|
|
|
