Närhetsnarkomaner. |
Jag kommer att stiga innanför tröskeln till ditt rum och du ska ligga där i sängen och se på mig, le mot mig. Och jag kommer att sätta mig bredvid dig och tystnaden kommer att vandra på en spänd tråd mellan våra munnar tills dess att jag släpper lös gråten som har lagt sig som en jäsande klump i min bröstkorg och du kommer att omfamna mig, fråga:
”Vad är det?”
Och jag kommer att fortsätta gråta, haspla ur mig något om att du inte får åka, inte nu, inte än. Och du kommer att rynka ögonbrynen utan att säga något, medan du låter din hand sjunka från min axel ner till min midja. Nästan omärkbart, fast påtagligt ända in i mig. Skälvande.
En kvart senare kommer du att stiga upp ur sängen medan jag sitter kvar och vi kommer att se på varandra ett tag och veta att vi vill precis samma sak. Jag vet att ord inte kommer att räcka till, för vi har varit varandra närmare än vad ord kan gå och jag kommer att inse det precis i stunden då du, fysiskt sett, lutar dig lite närmre. Då kommer jag att ta tag i kragen på din tröja och dra dig mot mig och du ska inte säga någonting, för du vill ju precis samma sak.
Din tyngd ovanpå mig kommer att kännas som om världen bestämt sig för att ramla ner, samtidigt som ingen av oss kommer att bry sig om världen just där och just då. Jag kommer att undvika att tänka på hur svårt det är att andas och jag kommer att bita dig i underläppen för jag vill fan att det ska kännas. Jag vill lämna något permanent, bara så att du tänker på mig varje gång du vandrar med din tunga över det lilla ärret.
Och så kommer din hud att möta min, som så många gånger förr, fast för första gången på länge och efteråt kommer vi att ligga raklånga tätt intill varandra och fast att vi inte kommer att se något i mörkret så ska vi se varandra i ögonen och tänka samma sak; att närhet är det enda vi har kvar av allt som en gång fanns.
”Om vi berättar om det här så kommer alla att tycka att det var ett misstag”, kommer jag att viska och sedan lägga pannan mot din axel.
Sedan ska vi inte säga någonting mer, för då bryts kanske allt det vackra ner i det misslyckade. Men vi kommer att tänka på just den stunden i flera dagar, kanske veckor eller månader, efteråt och veta att även om närhet är det enda vi har kvar, så är närhet bättre än ensamhet.
|
| Kommentarer | | Balkongbrud - 17 jul 13 - 17:30 | | spännande stil att skriva i, att saker kommer hända och inte har hänt! Tycker att det blev väldigt berörande eftersom att det kommer att hända men ingenting går att göra. Fint. | | martobicat - 11 jul 13 - 20:26 | | Fint! |
|
|
|
