UTDRAG |
Det här är (just nu) inledningen på en kommande novell.
Åsikter tas varmt emot!
”Du har förändrats”.
Jaha, förlåt mig då. Ursäkta så mycket. Men hela min värld har
just vänts uppochner. Skakats så våldsamt att allt kommit i
oordning. Varenda vrå i min lilla bubbla är full med kaos-
skrik-blod-ångest-minnen. Så det kanske inte är så jävla
konstigt om jag inte riktigt är mig själv just nu.
Åh så skönt det vore att få skrika det i deras ansikten. Få
dem att förstå att mitt liv är i tusen bitar. Men jag vet
att det inte är så det fungerar. Man står där i sin svarta
begravningsklänning och mumlar något till svar. Sen går man
på den där begravningen. Och man sitter där, alldeles tom
och kall och tyst. Inte en tår, inte ett ord, inte en känsla.
Bara tankar. Miljontals tankar som surrar runt i skallen och
gör en alldeles yr och illamående. Andra håller sig på
avstånd för de vet. Det vet vad jag såg och hörde. De vet
vad jag tänker just nu.
Det är inte mitt fel. Jag gjorde inget, jag hade inget med
det där att göra. Jag såg det men det är inte mitt fel. Inte
mitt fel. Inte mitt fel!
Men hur gärna man än försöker tvinga undan de där tankarna
kommer de tillbaka. Igen och igen och igen. Hundra gånger
per dag. Per timme. Per minut. Per sekund. Och de vet, de
vet vad jag går igenom. Men ingen förstår. De har aldrig
ringt en telefonsvarare mitt i natten för att i desperation
skrika ut sin rädsla. En rädsla som snart tar över varenda
liten cell i kroppen. Och den enda som någonsin ens skulle
kunna försöka lugna och trösta har inte möjligheten att
svara. Hon kommer aldrig mer svara. Det är just det som är
problemet.
|
| Kommentarer | | Safir - 11 jul 13 - 16:24 | | Låter intressant, en fortsättning önskas =) | | martobicat - 10 jul 13 - 20:38 | | Du skriver så bra, ska du veta! |
|
|
|
