Det inre kriget (Livet med en ätstörning, prolog) |
Klockan var ett på natten och luften låg som ett kyligt täcke över den gråa trakten som annars brukade spraka av färger och liv. Natten var så mörk att man inte ens kunde se sina egna fötter, men om man tittade upp mot himlen så syntes där små, små stjärnor som envist kämpade för att lysa igenom mörkret. En hotfull tystnad ekade i natten och väntade på att brytas av fågelkvitter och vindsus i trädtopparna, men denna natt var det fåglarna och vindens tur att lyssna, för denna natt bröts tystnaden av tunga och snabba andetag och hamrande hjärtslag, likt en fågel som flyr för sitt liv. Men varelsen som flydde var ingen fågel, för de hamrande hjärtslagen och de tunga andetagen tillhörde ingen mindre än en varelse med blont lockigt hår och taniga små ben som med vindens hastighet hjälpte henne att fly från ingen mindre än sig själv.
|
|
|
|
