åtta år |
Jag är fortfarande en åttaåring när jag tänker på det säger jag till Pernilla. Det är som att jag tvingades växa upp och bli en annan människa. Den lilla (egentligen väldigt stora) del som skadades när jag var liten kunde jag inte ta hänsyn till. Jag kunde inte inkludera den i min personlighet eller i värderingarna jag hade – det hade krossat mig.
Jag skulle inte säga att jag var mobbad på mellanstadiet. Mobbad är fel ord, jag var bara inte inkluderad. Bara inte tillåten att vara Med. Det var aldrig slag. Men det var ord. Det var handlingar. Jag gick bakom de tre andra tjejerna som bodde på min gata hem från skolan. Inte inkluderad.
Rasterna vid halv tio spenderades en bra dag med någon av de andra tjejerna som inte tillhörde de allra mest eftertraktade; men ofta dög jag inte ens där.
Jag var snäll, alltid snäll. Var givmild och lät aldrig någon vara utanför, men ingen uppskattade det. Jag blev sällan inkluderad ändå. Jag dög bara när de andras kompisar var sjuka och därmed hemma från skolan.
Så oftast, allra mest spenderade jag mina halvtimmesraster på att gömma mig. Jag insåg inte själv då- jag gick varv efter varv kring skolan. Låtsades att jag gärna var själv. Hellre självvalt ensam än exkluderad – eller hur?
Jag gillade en av de stora buskarna som om våren och sommaren hade stora vita bär som man kunde kliva på så att det lät roligt. Där inuti fanns gångar från tidigare kanske ensamma själar. Jag kröp omkring under lövverken, regniga dagar skyddade från regn och soliga dagar var lövverken sådär alldeles ljust, friskt gröna. Där behövde jag inte under de trettio minuter vi hade ledigt låtsas om att jag var upptagen – där kunde jag leka, utan att behöva skämmas inför alla andra. Utan att behöva skämmas över att vara Mig, tjejensomintevarinkluderadmenhellerintemobbad. Jag behövde inte smälta in i väggarna eller låtsas vara upptagen med något viktigt, för där inne under lövverken fyllda med vita bär, var jag redan täckt. Jag kunde slappna av, jag behövde inte någon täckmantel för busken skötte det galant åt mig. Jag fick vara barn för en stund. De minuterna varje skoldag var mina bästa i veckorna. I busken inne vid tegelväggen slapp jag uppmaningar om att se glad ut, jag var den enda – ingen kunde stöta ut mig.
I klassrummen var det okej. Jag var duktig i skolan och så länge det fanns saker att göra höll jag tankarna ifrån mig. Så länge jag kunde lära mig saker var jag okej.
Sedan kom lunchen, då man skulle hitta någon att sitta bredvid i matsalen eller stå med i kön till den mediokra maten. När skolan sedan slutade för dagen och läraren bestämde vilken ordning alla skulle få lämna klassrummet höll jag tummarna för att få komma ut i kapprummet först av alla – på så sätt skulle det inte vara De som avvisade mig; jag skulle ha sagt tack, men nej tack, till de tre tjejer som jag aldrig fick gå tillsammans med. Oftast lämnade alla elever skolan ungefär samtidigt ändå, och jag gick omvägar till den lilla skyddade villaidyllen vi alla fyra klasskompisar bodde i.
Jag gick omvägar för att komma hem; för att komma hem var bara nästa del av dagen. Nästa tid att se Dig så skör som du ofta var på den tiden. Det var fyllt med rädsla för att säga någonting fel, att inte se tillräckligt glad eller tacksam ut. För du, mamma, du hade förlorat dina föräldrar och hur jag än försökte kunde jag inte vara det änglabarn du behövde att jag var. Om jag hade ont i magen, om vi bråkade, om jag grät – så fick jag höra att du aldrig varit så elak mot dina föräldrar som jag var. Jag fick reda på att jag var en hemsk människa, jag kunde aldrig uppskatta dig tillräckligt. Min största skräck var att förlora dig – så som du förlorat din mamma.
När du om kvällarna åkte till jobbet grät jag och vinkade, och om du glömde vinka tillbaka var du tvungen att köra tillbaka och vinka, eller att ringa och prata med mig länge, länge tills jag slutade gråta.
Mina syskon himlade med ögonen åt mig, mamma skulle ju vara tillbaka innan jag sprang iväg (ensam) till skolan i morgon bitti. Inte ens min syster ville gå med mig. Vad mina syskon inte förstod, som jag redan som åtta år förstod, var att saker händer. Jag som människa är inget undantag. Denna kunskap delade jag med min mamma, medan mina syskon såg det som en självklarhet att mamma skulle komma hem varje morgon efter jobbet.
Som åttaåring var jag mer medveten än många vuxna är. Än vad många någonsin blir – tilatls Det, Något, händer. Som barn var jag beredd på hemskheter medan mina syskon aldrig, inte en gång vad jag vet, var rädda för att bli fasthållna mot sina viljor, eller att bli tagna på av händer som var fler än vad man själv har.
Det är jag evigt tacksam för att de inte gjort, för det finns ingenting som är värre än att dö när man är åtta år och ändå tvingas finnas kvar. Att gå ensam, att ungefär tre nätter i veckan ligga klarvaken övertygad om att mamma aldrig mer kommer hem, att behöva gömma sig i en buske på rasterna för att slippa verka upptagen eller se glad ut eller att med mening slå på sin barnakropp för att jag, jag – kajsa åtta år, i en fin villa med stor trädgård, gifta föräldrar, syskon och en stor säng, i en villaidyll i ett lugnt samhälle – var äcklig.
|
|
|
|
