När du är död |
Detta är en skolnovell som jag skrev på en timme ungefär. Det är lite finslipning kvar på den fortfarande. Kommentera gärna med tankar och frågor.
Enjoy!
Jag står på kanten av det höga huset, när jag tittar ner ser jag den hårda asfalten långt där nere. Gymnasiebyggnaden var den högsta i området med sina fem våningar av betong, tonårs ångest och elände. Flickan framför mig står på kanten och tittar ner. Ett hopp från den här höjden skulle leda till en direkt död, hennes kropp skulle vara så sönderslagen att det kanske inte skulle gå att identifiera henne. Undra hur länge det skulle ta för någon att hitta henne, skolan ringer snart ut för helgen, alla eleverna kommer att gå lyckligt omedvetna härifrån. Den starka vinden tar tag i flickans långa hår och kastar det i hennes ansikte. Jag tittar med sorg i ögenen på hur hon ilsket drar det ur ansiktet och försöker stoppa det bakom öronen. De smått blodsprängda ögonen tittar runt, "Här är jag!" Skriker jag men hon ignorerar mig. Jag flyttar mig närmare och kan se beslutsamheten i hennes ögon, tillsammans med rädslan.
RING! RING!
Skolklockan ringer ut och det tar inte många minuter innan det strömmar ut elever som inte vill annat än att börja sina helgaktiviteter. Flickan följer dem med blicken, mobbare är de allihopa, de brukar tränga in flickan i ett hörn, hota med att slå henne om hon inte håller sig borta, om hon inte gömmer sig tillräckligt bra. Freake och äckel är vad de skriker efter henne i korridorerna, men vad kan jag göra åt det? Skrika åt dem att sluta? De lyssnar aldrig på mig, det gör ingen. Är det så här hennes nionde skolår ska vara, ständiga dagar med glåpord och förnedring, gömma sig i biblioteket mellan hyllorna märkta med " Fakta " eftersom de aldrig skulle leta efter henne där.
Skolgården är tom på elever, till och med lärarna har gått hem. "Snälla, lyssna på mig. Gör inte det här." Försöker jag, medveten om att hon kommer ignorera mig. "Du fanns inte där jag jag behövde dig!" Skriker flickan. "Jag behövde dig, du lovade att du alltid skulle hjälpa mig." Jag tittade förfärat på medan flickan torkar tårarna. "Jag försökte, försöker hjälpa dig." Jag känner mig maktlös när jag står bredvid henne och bara ser på. Men hur ska jag kunna göra någon skillnad? "Jag vet att jag lovade dig att vara stark, att aldrig sluta kämpa. Men jag kan inte." Hon lovade mig!" Du lovade mig!" skriker jag. Varför kan hon inte lyssna på mig!" Jag kan inte hålla mitt löfte om att vara stark på samma sätt som du inte kunde hålla ditt löfte om att altid hjälpa mig." Säger hon och sträcker på sig. " Jag är ledsen Mamma, men jag orkar inte längre." Flickan ställer sig så nära kanten som går och blundar.
"Mamma kommer alltid älska dig, mitt barn." Viskar jag i hennes öra.
Men vem hör dig När du är död?
|
| Kommentarer | | strong_heart - 28 jun 13 - 15:07 | | Åh! Jättebra. Älskar "förklaringen" på slutet. Bästa jag läst länge. |
|
|
|
