Minnen |
”Du klarar dig bra men borde prata mer.”
De orden har man ju aldrig hört förut. Skämt åsido... Jag heter Samina, jag bor i ett hus tillsammans med min mamma, pappa och syster i en liten stad i småland. Det här är en historia om den svåraste tiden i mitt liv.
Jag satt i det lilla klassrummet tillsammans med min mamma och min mentor, Emelie. Jag kan inte undvika att känna en smula ångest över hela situationen. I detta klassrum brukar jag sitta och ha matte om dagarna. Som vanligt fick jag höra de ord jag alltid fått höra under varje utvecklingssamtal jag någonsin haft.
”Du klarar dig bra men borde prata mer.” Säger Emelie och tittar på mig för att sedan ge min mamma en blick.
Jag nickar till svar för att jag inte har något att tillägga om detta.
Jag är väldigt tyst av mig och pågrund av detta tror folk att jag är blyg men så är inte fallet. Anledningen till min inåtvända attityd har varken jag eller någon annan fått reda på än. Det kommer senare i historien.
När samtalet är över åker jag och min mamma hem och har som alltid samma diskussion efter ett utvecklingssamtal.
”Ska det vara så svårt att prata lite mer?” Frågar mamma med sträng ton.
”Vad är det för mening? De ger mig ändå aldrig chansen att svara på någon fråga och om man pratar utan lov får man skäll för det. Så hur ska jag göra?” Frågar jag och ger mamma en blick som betyder att jag inte vill ha den här diskussionen igen.
Mamma suckar men säger ingenting. Antar att hon är glad över att jag är godkänd i alla ämnen i alla fall.
När vi kommer hem hittar vi som vanligt min pappa i soffan med en öl, tittandes på travet. Jag går och sätter mig i soffan bredvid honom.
”Va fan! Varför måste du alltid komma och förstöra!? Du gör ju så jag förlorar hela tiden!” Gormar han och jag reser mig upp och går därifrån utan ett ord. Jag har lärt mig att det är bäst så.
Jag går ner till mitt rum och kryper ner i sängen som jag alltid gör när pappa har skällt ut mig. Efter en stund kommer mamma ner och ber om ursäkt åt honom. Så patetiskt.
”Jag hatar honom! Varför kan han inte förstå hur elak han är?” Gråter jag ut.
”Du vet ju hur han är när han ser på travet.” Självklart tar hon hans parti och skyller på något annat för hans beteende bara för att få honom att se bra ut.
Jag får helt enkelt nöja mig med detta för bättre blir det inte.
Kvällen flyter på som vanligt med lite smågnäll och tillslut är klockan tillräckligt mycket för att mamma och pappa ska gå och lägga sig. Då går jag ner till rummet bredvid mitt och startar datorn. Här sitter jag fram till ungefär två på natten och går sedan och lägger mig. Detta gör jag varje natt bara för att slippa ångestattacker.
Dagarna går. Jag gör samma saker varje dag. Vaknar klockan 7:30, gör mig i ordning och åker till skolan vid 8:00. Gör det jag ska i skolan, åker hem, bråkar med familjen, äter, bråkar ännu mer, sätter mig vid datorn och går till sängs.
Under den här tiden började även min mentor tjata på mig om att jag borde gå till kuratorn. Blev ditskickad en gång vilket slutade med att jag fick bestämda veckotider att gå dit.
Veckorna gick och en dag när jag var hos kuratorn säger hon att jag ska få en tid för att prata med skolpsykologen...
Jag går in i ett väldigt litet rum med endast ett bord och två stolar i. På en av dessa stolar sitter en liten man med glasögon.
”Hej! Välkommen! Jag är Peter och jag är skolpsykolog och jag skulle vilja göra ett litet test på dig idag. Jag kommer berätta för dig hur allt går till och du följer bara mina instruktioner.” Jag nickade som svar och vi satt igång med testet. Efter någon timme var jag äntligen klar.
”Enligt vad jag har lagt märkte till idag så är risken väldigt stor att du lider av ADD.” Jag som då inte visste vad denna sjukdom var för något blev bara ganska förvirrad men nickade bara, som vanligt, till svar.
Senare samma dag när jag kommit hem gick jag direkt till datorn för att forska lite om denna sjukdom. Jag hittade inte speciellt mycket information men de symtom jag hittade stämde helt in på mig.
Efter den dagen blev allt helt plötsligt mycket lättare i skolan. Inget mera tjat om att jag måste prata mer.
En dag när jag hade franska knackade det på dörren.
”Hej! Skulle jag kunna få låna Samina ett litet tag?” Det var min andra mentor som stod där och frågade efter mig.
Jag följde med honom ut när min franska lärare sagt att det gick bra.
”Jag ville bara säga att jag är väldigt ledsen över allt det här och jag är även väldigt stolt över dig som kämpat dig igenom allt. Om vi bara hade fått reda på det tidigare så hade det förstås varit bättre för både dig och alla lärare men nu är det som det är och alla är väldigt stolta över dig.
Jag var helt chockad. Här sitter jag med en lärare som ger mig massa beröm. Det har aldrig hänt mig förut.
Några veckor efter denna händelse var det äntligen skolavslutning. Jag gick ut grundskolan med G i alla ämnen efter att franska läraren sänkte mig från ett VG utan att berätta för mig.
Jag såg väldigt mycket fram emot sommaren eftersom jag skulle få mig en sommarhäst detta år. Ett brunt varmblodssto vid namn Necessa. Jag åkte och tog hand om henne varannan vecka den sommaren men i augusti fick jag inte ta hand om henne längre. Jag blev ganska deprimerad så bestämde mig för att ta tillbaka min gamla sköthäst på ridskolan som jag skött om i 6 år. Den glädjen jag delade med henne blev dock inte långvarig. Den 2 september 2009 såldes hon till en familj på visingsö. Det var den absolut värsta dagen i mitt liv, förresten var veckorna före och flera år efter den dagen också väldigt hemska då jag drabbades av ångestattacker varje kväll pågrund av detta.
Jag försökte leva mitt liv så normalt som möjligt men problemen hemma blev bara värre så tillslut började jag få självmordstankar. Det har hänt en gång att dessa tankar har varit så starka att jag nästan fullföljde dem.
Jag kom upp en kväll för att göra mig något att äta. Mamma och pappa sitter i matsalsrummet och pratar. Jag måste på något sätt ha gjort min pappa förbannad men det var ju inget ovanligt.
”Jävla alkoholistgubbe.” Viskade jag om min pappa.
”Vad fan säger du ungjävel!?” Skriker han åt mig.
”Alkoholistgubbe!” Sa jag en gång till fast denna gång lite högre.
Mamma gav mig en blick som hade kunnat döda mig och pappa tittar på henne.
”Släng ut henne härifrån innan jag slår till henne!” Skriker han till mamma.
”Försvinn härifrån innan jag slår ihjäl dig!” Skriker han sedan till mig när mamma inte gör som han säger.
Jag lämnar allt på bänken och springer ner i källaren, tar på mig skor och jacka och går ut. Jag går till en skog bakom grannens hus och går upp på berget som vätter mot stora vägen. Mamma förbjöd alltid mig och min syster att vara här när vi var små pågrund av att om vi skulle trilla ner så skulle vi hamna mitt på vägen och då troligen bli överkörda. Nu kunde jag inte bry mig mindre om den varningen utan hade gärna velat trilla ner där.
Jag satt där uppe i flera timmar och lyssnade på ”Hold Your Head Up High” av Nomy om och om igen.
”Hold your head up high and this pain will die somehow, somewhere, just try. Your living in the dark where no one can see your tears but hold your head up high.”
Under tiden jag satt där uppe och grät och var som närmast på att ta ett steg ut och lämna detta liv så får jag ett sms från min syster.
”Gör inget dumt snälla! Du får inte lämna mig. Jag vet att du fortfarande är här för jag kan se våra stjärnor.”
Det smset räddade mitt liv. Hur mycket jag än ville dö den natten så var min kärlek till min syster starkare. Hennes kärlek till mig räddade mitt liv och det är jag otroligt tacksam över. Jag kan inte tänka mig att allt som hänt efter den natten inte hade hänt då men det är en annan historia.
|
|
|
|
