En dialog med mig själv Del 1 |
En dialog med mig själv
Del 1: inga svar och för många hjärnspöken
En cigarett till kanske, det lindrar min ångest trotts allt. Hur mår jag egentligen? suckar djupt innan jag andas in det första blosset från ciggen. Ne jag mår inge vidare idag kroppen känns så illa behandlad efter alla regelbundna fylle helger som har pågått sen några månader tillbaka. Fan.. jag kanske skulle ta ett glas vin till? det stillar mina tankar ett tag.. faktiskt. Ja självklart ska jag ha ett glas till. Vinet smakar lite söt och bittert lite som själva livet.
nu sätter jag mig åter igen med ett tomt papper, knackar pennan i bordet medan jag glor in i väggen och söker efter ordet. Vad är det känner? Vad är det jag vill säga? Hm.. meningslöst är ett fint ord som beskriver mitt liv i så många aspekter. Det går några minuter innan jag inser att det som står på pappret är livet är meningslöst. Jag tar pennan och slänger den undan från mig för att sedan sucka djupt igen. Jag vet, jag vet.. Även om jag är själv hemma så känns det som att någon att skrattar åt mig. Känns som att någon är där för att bekräfta hur värdelös jag är. Någon som säger fy fan vad dålig du är! Kolla på dig själv du kan inte ens ta hand om dig själv. Du håller på att förlora jobbet, dina vänner tycker du är för konstant deprimerad av dig. Jag förstår att de håller sig på avstånd. Allt jag kan säga är förlåt.. förlåt att jag kan inte vara där för er alla eller för mig själv. Jag vet att jag gör fel. Eller är det jag som är felet? Usch för alla dessa tankar, känns som ett snöblandat regn väder inne på november månad fast det är fortfarande juli. Känns som att jag får skäll från alla möjliga håll på saker jag gör och saker jag inte gör. Hur fan ska ni ha det! När jag gör något bra säger ni ingenting alls, när jag gör något dåligt val då ska jag få ett helvete för det. Känns nästan som en lördagsunderhållning för er att få se mig bryta ihop.. FINT! Jag behöver inte er, jag behöver ingen! Jag har bara mig själv.
Jag går till badrummet för att skölja av ansiktet med lite kallt vatten. Sen tittar jag en stund på min blekna ursäkt till spegelbild. Varför känns det mer verkligt att se sig själv i tredje persons perspektiv?
tycker det räcker att jag ser mitt liv igenom ett glasruta. Känner mig inte direkt levande snarare som att man är gårdagens nyhet som ska brännas upp. Men varför går man inte och bara dör någonstans?
jag tror det beror på att jag är för feg och stark för att ge upp så lätt antar jag. Happ så det slutar med en remi på den tanken, jag är fast mellan himmel och helvete. En jävla gråzon som jag inte kan ta mig ur! Då jag springer runt i en döds lopp som en idiot, längtar nästan tills nästa gång jag springer in i väggen.
När timmarna rullar på lätt för andra, blir det knappast lättare för mig. För ska varje minut behöva banka på min redan alldeles för kluvna skalle? Kanske är jag trött och negativ men jag är villig att hitta ett annat alternativ på mina brister i min tillvaro. Men som vanligt varje natt inga svar bara fler hjärnspöken jag måste ta ställning emot. Känner dock att jag har väntat länge nog nu på ett svar
på hur jag ska få mitt liv tillbaks.. nåja dags att sova (om man nu kan sova), får se hur länge mina hjärnspöken ska leka med mig i natt.
|
| Kommentarer | | Vinpopochpoesi - 25 jun 13 - 10:57 | | lena123: tack kul att du uppskatta novellen! :) | | Vinpopochpoesi - 24 jun 13 - 18:42 | | tack så mycket är tre ord jag kan säga. :) |
|
|
|
