I need you to need me - 1 |
Det var när jag satt där på restaurangen i slutet av gamla stan, med utsikt mot slussen. En dag för ganska precis två år sedan. En dag i mängden, så lik många andra. Men det till trots en dag som ändrade på mitt liv för alltid.
Du knyckte lätt på nacken med en van rörelse. Så att ditt lockiga hår skulle lägga sig med en perfekt nonchalans, ur vägen från ditt synfält. Jag såg direkt att du var speciell, speciell och så himla vacker.
Vi satt länge och pratade där på restaurangen vi två. Du sa att jag var rolig, och du tyckte jag var söt. Det verkade aldrig ta slut på saker att prata om när jag var med dig. Vi träffades kväll efter kväll. Vandrade runt på tomma gator och för varje sekund så tog du dig närmare och närmare mitt hjärta.
- Du är väldigt fin Rasmus.
Dina läppar kolliderade med mina och gräset kittlade mig i nacken.
- Jag vill ha dig…
Dina läppar kysste mot min hals och din hesa röst gav mig ilningar ända in till ryggraden. Jag kund inte förmå mig till att göra något annat än att nicka mot dig och sluta mina armar om dig. Klamra mig fast vid dig som om du vore mitt sista hopp i världen. Och det svartnade nästan för ögonen när dina mjuka trygga händer knäppte upp min blus.
Vi hade känt varandra i ungefär ett år den kvällen. Tidvis försvann du, och tidvis betydde vi allt för varandra. Just den här perioden fick jag känslan av att du älskade mig. Och du ville spendera all din vakna tid på mig.
- Rasmus, jag förstår inte, vad är det du säger!?
Mina ögon var mörka av ilska och adrenalinet pumpade igenom kroppen när jag kämpade för att behärska mig och inte flyga på dig och slå dig gul och blå.
- Åh Vera, du måste förstå.
Du strök mig mjukt över kinden och jag kände mig illamående. Vek undan huvudet, ville inte känna din beröring. Jag försökte förgäves att svälja klumpen i halsen utan att lyckas.
- Vad finns det egentligen att förstå?
Du suckade lätt och skakade på huvudet, som om det vore en självklarhet. Som att jag borde förstå. Som att jag borde hålla med dig.
Jag borde ingenting, ingenting annat än att ha lämnat dig där och då en gång för alla satt stopp för dina intrång i mitt hjärta. Jag borde ha tagit kommando över mitt eget öde. Och struntat i alla fjärilar i magen jag fick när jag såg dina bångstyriga lockar.
- Det känns fel att vara upphetsad av dig. Du är mer som en syster Vera.
En syster. Orden ekade i mitt huvud högre och högre. En syster.
Vid den stunden kom alla våra minnen som vågor och sköljde över mig. Bara några veckor tidigare hade du pratat om dina drömmar. Dina vackra oförstörda drömmar om att hitta Henne. Flickan att bli gammal med. Om hur ni skulle gifta er, skaffa barn, och älska varandra för alltid. Och du hade tittat på mig, med en blick som sa att jag var Hon. Jag var den flickan du ville bli gammal med. Och nu var jag blott och bart en syster.
Du hade lika gärna kunnat rycka ut mitt hjärta och kasta det i en köttkvarn. Jag trodde på dig, jag ville bara se allt det fina. Ville känna dina fingrar flätade mellan mina, dina läppar mot mina bara bröst som kvällen innan, ville få del av magin vi skapade. Jag kommer alltid undra vad jag gjorde för fel den kvällen som fick dig att se på mig som en syster.
|
| Kommentarer | | Mizz_andersson - 30 jun 13 - 22:49 | Håller med nedstående kommenter.
Maila gärna om det kommer en fortsättning (y) |
|
|
|
