Förlorat liv |
Finns jag, verkligen?
Kan någon se Mig? Inte den glada tjejen som jämt skrattar.
Kan någon se henne som lider så?
-
Jag känner människor som varit på ställen jag fortfarande bara drömmer om. Jag känner de som gjorde allt det jag ville göra. Istället var jag hemma på grund av en ätstörning ingen vågade prata om. Istället stannade jag hemma hos mina föräldrar. För jag mådde dåligt. För att mamma var orolig. Jag ville verkligen åka iväg, utvecklas. Istället led jag. Istället skar jag, och bad om att få dö. Jag vill verkligen av hela mitt hjärta ut och resa. Men en röst inom mig säger att det är smartare att plugga färdigt. Och det stämmer ju. Dessutom kan jag plugga utomlands om ett halvår. En hel termin! Och sedan göra undersökningar i flera veckor i U-länder. Jag vill ju dethär. Jag vill resa och jag vill bli syrra. Men ikväll sörjer jag den ungdom som aldrig blev av. Den tid som jag inte minns något särskilt av. Mina tydligaste ungdomsminnen handlar om dagen då jag insåg att jag hade anorexi, om den där kvällen när mina föräldrar tog min mobil och läste smsen jag skrivit till en kompis som bodde i andra halvan av landet, den enda jag kunde prata med. Att jag samma kväll vägrade åka till sjukhuset, fastän jag erkänt att jag ville ta mitt liv. Mina föräldrar bar mig men jag lyckades dra mig bort från dem. Jag minns hur jag gick till skolsköterskan på gymnasiet och bad om hjälp för första gången. Jag minns hur jag aldrig gick dit på högstadiet. Hur en tjej i klassen (som tjatade om att ta mig till henne) istället gick dit för att hämta plåster till mig; jag hade skurit mig på skoltoaletten igen. Jag minns hur de sjöng om mig dagen då vi slutade nian. De sjöng om en flicka som alltid skrattade och var glad. Det var den personen jag var för människor, få människor visste om den andra delen av mig. Jag hade ungefär tre kompisar som anade. Jag berättade hur jag hade gått ner 8 kg på några veckor. Jag minns när vi skulle ha gympa i åttan och insåg att jag hade tydliga skärsår över hela armarna och hade glömt en tjocktröja. Jag minns att jag sa att jag frös massor och fina Z lånade ut sin till mig. Jag minns hur jag blev kysst för första gången, men även första gången någon kallade mig tjock. Jag minns de där kvällarna som barn då jag dunkade huvudet i väggen för att någonting gjorde ont. Inombords. Och ingen tycktes kunna ta reda på Vad. Jag minns klassresan till stockholm i sexan och hur jag var rädd för att göra slut med dig. Jag ville ju bara ha pojkvän för att vara cool. I själva verket var Han samma person som skadade mig så mycket någon människa kan skada en annan människa, två-tre år tidigare. Jag minns hur min första kärlek tog slut, hur jag gjorde slut på den bara för att jag var blyg. Hur Han sedan kallade mig ful och tjock, varje dag i skolan- tills vi slutade nian. Jag minns hur Ms ögon var alldeles gyllenbruna och hur han var den snällaste människan jag visste. Jag minns hur jag drömde om att bli austronaut och hur mina betyg föll enormt när jag till slut kollapsade mentalt. Jag hade en ätstörning som var osynlig, ändå väldigt svår, en djup depression, dagliga självmordstankar och ungefär ett försök att ta mitt liv i veckan. Jag förlorade min allra bästa kompis till killen som var den första jag verkligen gillade. Jag minns mina föräldrars hot om att skicka mig till socialen, jag var ett hemskt barn; jag var konstant ledsen och uppmärksamhetssökande. Jag slängde mig från sängen och skrek efter min mamma. Hon kom aldrig. Jag låg vaken hela nätter och var övertygad om att jag skulle dö. Jag hade ont i magen, alltid ont i magen. Jag kunde inte gå till skolan flera dagar i veckan under mellanstadiet. Jag var på vårdcentralen ofta. Ingen hittade något fel. Precis som på min mormor; hon hade samma slags smärta, och dog strax i cancer. Jag visste att jag skulle dö. Och i flera år levde jag i en skräck över faktumet. Till slut fick jag nog. Jag orkade inte vänta längre; varje dag var en plåga. Varje sekund kände jag hur jag föll längre ner i djupet utan botten. Jag började se skuggor flytta sig på väggarna, som också verkade falla in över mig. Jag promenerade från huset och sprang i skogen. Tog fram knivbladet från brevöppnaren när jag stod på samma bro som jag karvat in dina och mina initialer på i trädet.. Men denna gången ristade jag ett V i huden över min vänstra handled. Det började blöda, mer än jag var van vid. Jag tänkte precis trycka kniven djupare, mot punkten jag trodde var pulsådern. Sedan tänkte jag klättra upp i ett träd och vänta tills jag svimmade; och föll. Ingen skulle ha märkt hur dåligt jag mådde förrän de hittade min avlidna kropp i skogen. Ingen skulle ha sett mig plågas. Ändå fanns smärtan där varje dag, varje morgon vid familjefrukostarna och varje dag på mattelektionen. Jag var bara väldigt bra på att dölja min smärta; min största rädsla var att bli upptäckt. Ändå var det precis vad jag bad om på kvällarna; bad till en gud jag inte trodde fanns att någon skulle se mig. Se mig och säga att jag verkligen fanns.
|
| Kommentarer | | Sockerina - 25 jun 13 - 02:49 | | smärtsamt | | kaffekick - 23 jun 13 - 19:51 | | du skriver så det verkligen Känns inom mig. |
|
|
|
