Att inte förlora hoppet |
Här kommer en novell som jag gjorde i samband med en skoluppgift. Den ska tydligen vara "inspirerad" av Flugornas Herre, dock ser jag inte så himla många kopplingar, men det får vara så. Fick åtminstone ett A, så får skatta mig lycklig över det.
“Har du någonsin tänkt”, sade han fundersamt, “om de kanske rentav inte minns att vi var med på båten?”.
Jag ser ut mot havet. Vågorna rullar in mot stranden som vita bränningar, sedan kastas de bakåt och tumlas omkull innan de åter slickar strandremsan.
Jag suckar. Drar fingrarna genom det stripiga, ovårdade håret som jag inte lyckats tvätta på flera dagar. Små saltkorn från havet ligger på hårbottnen.
“Jag menar, vi var många. Åtminstone trettio personer. Inte kan de väl ha haft sådan koll på om alla var med på tillbakavägen?”.
Jag kollar på Alexander. Han ligger bredvid mig på den ljusa sanden, lutandes på armbågarna och försöker slita loss en flaga från näsan. Hans näsrygg har fått ett stänk av fräknar och huden har spruckit upp på nästippen.
“De hade skrivit oss på listorna. Namn och allt.” Jag känner hungern svida i magen och reser mig upp. “Jag har redan sagt vad jag tror - att det hände något med båten då det började storma på natten”.
Alexander följer mig i hälarna på väg in i djungeln. Några meter in bland palmrötter och tropisk grönska finner vi bananer som hänger i tvåradiga klasar uppe i träden. Lyckligtvis är en del av träden tillräckligt låga för att vi ska kunna nå bananklasarna. Vi plockar med oss flera stycken mogna, halvt krökta bananer och går tillbaka till stranden. Jag njuter nästan inte längre när jag trycker i mig det stärkelserika fruktköttet, trots hungern. Vi har levt på bananer och egenfångad fisk i över femton dagar. Hungern har gjort oss orkeslösa, nästan viljelösa och utmärglad.
Alexander tuggar i sig den sista bananen och slänger iväg skalet. Han flyttar sig närmare mig, lindar armarna om mig och drar mig intill sig. Jag vill inte kramas, jag vill slita mig ur hans grepp. Men jag stannar kvar i hans armar, som en skör och kraftlös marionettdocka. Solen gassar och jag känner slutligen tårarna svida innanför ögonlocken.
“Du vet att de där båtarna går till ön då och då. Det sa dom ju. De kommer att rädda oss”, säger Alexander och kysser min panna. “Jag lovar dig”.
Jag vill tro honom. Kanske gör jag det också. Men det finns någonting inom mig som gör att jag inte litar på Alexander, hur än jag försöker. Slutligen somnar jag i hans armar.
Jag drömmer. Jag drömmer att jag är liten igen och befinner mig i den avlånga hallen, som tillhörde lägenheten i Ryssland, där jag en gång i tiden bodde. Lägenheten är precis som jag minns den. Väggarna är kala, betongfärgade med mörka lister och linoleumgolvet är kallt under mina bara fötter. På väggarna finns dörrar som leder in till de andra rummen, men jag är rädd att gå in i dem. Jag är rädd och mitt lilla barnhjärta slår och slår innanför buren av revben. Jag vet inte riktigt varför jag är rädd, men känslan av den där rädslan är igenkännlig. Jag känner tydligt igen hur jag flera gånger stått på det där kalla golvet iförd natlinne och med ett gosedjur i famnen, halvt om halvt hulkandes.
Så hör jag ljud. Någon drar i handtaget. Någon skriker till. “Håll käften, din hora!”. Den manliga rösten ryter häftigt och kvinnans skrik upphör.
Det är mamma. Och pappa. Pappa slår mamma.
Minnesbilder av mammas blåmärkesklädda armar och ben får magen att vända ut och in. Och så minns jag hur hon alla gånger förtvivlat gömde sig överallt i lägenheten, men att han fann henne. Alltid.
Fast nu kastas något och går sönder. Det låter som glas som går i bitar och skärvorna landar på golvet och sprider sig. Några blanka glasskärvor åker ut under dörrspringan och åker ut på hallens linoleumgolv. Så öppnas dörren och kvinnan släpar sig ut. Jag är rädd att pappa ska komma ut, att han ska vakna till, men han kommer inte. Kvinnan springer fram till mig, kramar mig samtidigt som hon snyftar. Min älskade mor.
“Nu är det du och jag, Natasha. Du och jag”.
När jag vaknar känner jag hur tårarna har gjort kinderna blanka. Mina fingrar skakar och jag huttrar, trots den stigande morgonsolen som kastar sin värme på mig.
Alexander är borta. Jag antar att han är i skogen och plockar frukt. Så jag lägger mig åter ned på den varma, finkorniga sanden och kollar upp på himlen. Den är korallblå med ett fåtal molnslöjor som ligger utspridda.
Så tänker jag på mamma. På de gulnade polaroidfotografierna var hon ung och vacker, med mörka lockar som kantade ett lyckligt ansikte. På de fotona satt hon tillsammans med mannen som de närmaste trettio åren skulle misshandla henne dagligen. Men där såg han bara lycklig ut. Han log, kisade så att ögonen nästan blev mandelformade, samtidigt som han höll en stadig arm om mammas axlar. De såg lyckliga ut. De älskade verkligen varandra. Men vart gick allt snett?
Alexander väcker mig ur mina tankar när han kommer bakom mig.
“Här”. Han räcker mig en banan. “Frukost”.
Jag vill inte äta mer banan. Jag vill ha brunrostade brödskivor med marmelad och tunt skivad ost. Och nybryggt kaffe. Och så vill jag sitta vid det lilla köksbordet i lägenheten i Stockholm och surfa på mobiltelefonen samtidigt som jag avnjuter min frukost.
Men nu befinner jag mig på en ö, långt utanför Hurghadas trygga hamnområde, och tvingas ännu en gång att pressa i mig en banan.
“Se så, Nattis”, säger han kärleksfullt och klappar mig på huvudet. “Snart blir vi nog räddade. Tro mig”.
Jag tänker åter på mamma och känner hopp. Hon klarade det. Jag ska också klara mig.
|
|
|
|
