Drama Kapitel |
Jag skulle så gärna kyssa dig, krypa upp nära dig och trycka min panna mot din. Men, jag kan inte. Jag är så rädd om dig, fattar du det? Om någonting skulle hända dig, så skulle hela världen gå under. Därför, så ska ingen få se hur mycket jag älskar dig. Jag måste skydda dig. Och det krossar mitt hjärta.
Sheila stängde ute skrikandet från ministrarna, ignorerade hoten från råds-medlemmarna som satt i en cirkel runt henne. Det här var en rättssal. Och det var hon som var den de skulle döma.
Salen var storslagen, på ett mörkt och kallt sätt. Det stora skrivbordet stod på en stenplatå, upphöjd framför henne där Övermagikern satt med sin förgyllda, rubinutsmyckade klubba. Hon kände den stränga blicken borra sig in i henne, men hon kunde inte titta upp för att möta den.
Det var förbjudet.
Med risk för piskstraff, eller tortyr genom en förbannelse, så kunde man ju tycka att hon borde vara rädd.
Och det var hon.
Men inte för sin egen skull. Knät började göra ont där hon satt. Det fick bära upp hela hennes vikt. Hur länge hade hon suttit knäböjd inför dem? Hur länge hade hon visat sig undergiven? Hon sneglade försiktigt upp mot klockan, hoppades att ingen utav ministrarna märkte. En halvtimme.
Bara en jävla halvtimme hade förflutit.
En plötslig smärta fick det att kännas som om musklerna sattes i brand. Hon skrek till och föll ner på marmorgolvet där hon kippade efter luft. De kändes som om stora köttstycken slets av hennes ben, som om någon körde in spikar i ryggraden. Hon försökte att inte skrika, men kunde inte hjälpa det.
"Du är färdig här när jag säger till, drake. Tiden det tar för att fastställa ditt straff, är oviktig."
Övermagikerns röst lät som om någon drog naglarna över svarta tavlan.
Hat växte upp i bröstet då hon snyftande satte sig upp på knä igen.
Hon ville inget hellre än att stirra på honom, skrämma honom från vettet med en enda blick, slita huvudet av hans kropp och gå bärsärkagång på resten utav Rådet.
Men hon skulle inte ha en chans, inte ens i drakform.
De skulle bara bestraffa henne tusenfalt.
Jag gör det för honom. Jag gör det för min vän. Äsch, vem försöker jag lura. Den jäveln är mer än en vän.
Vart var han nu? Satt han utanför rättssalen och väntade på henne? Hade han gett sig av ut i skogen och gömt sig för de andra? Eller hade han lämnat henne ensam kvar?
Tanken fick det att hugga till i hjärtat.
Han kanske lämnar mig ensam kvar... Ensam. Igen.
Dånet från ett femtiotal röster ekade ilsket i salen då de alla skrek i mun på varandra. Vissa ville bränna hennes hud för att hon misslyckats så brutalt med uppdraget. Hålla ner hennes händer i kokande vatten.
Rispa upp benen. Skära några linjer på ryggen. Svälta henne i en vecka. Vattentortyr under en kort period. Några ville till och med bryta hennes fingrar.
I tankarna, så såg hon framför sig hur hon klev in i mördar-rollen. Hur hon sprättade upp dem med sina klor, slet dem itu med tänderna, krossade deras löjeväckande svaga kroppar.
Hon hatade dem, för vad de planerade för henne.
För vad de gjort med så många andra som inte följde deras spel-regler.
Hon hatade dem, för att de tänkt ta Zeke istället för henne.
Och för att de tänkt bestraffa hennes bröder för hennes misstag.
Sheila bet ihop tänderna och andades in den kvava luften i rummet. Kaos rådde runtom henne. Ett larm av röster, aggressiva, gläfsande, som vildhundar som gärna skulle slita henne i stycken.
Det här är bara ännu ett slagfält, tänkte hon för sig själv.
Ska du vara trädet som böjer sig för vinden... Sakta, så reste hon sig, rätade på sitt knä, med blicken fäst i golvet.
Eller ska du vara berget som aldrig ger sig, hur högt vinden än vrålar?...
Hon kastade upp huvudet. Håret föll i stripor över axlar och lade sig tillrätta runt ansiktet.
Rummet var tyst som i graven. Alla stirrade på henne med en blandning av ansiktsuttryck.
Jag är berget, tänkte hon.
Och ni, är vinden.
Och jag lämnar nu denna Orden. Ingen ska få äga mig någonsin igen.
Jag väljer Zeke framför det här. Alltid.
|
|
|
|
