Vi kommunicerade i tystnaden |
Tystand. I tystnaden kommunicerade våra sinnen. Genom att bara kolla varandra djupt i ögonen, kunde vi avläsa vad vi tänkte. Vad vi ville säga, men som våra munnar inte förmådde uttala. Det var det här starka bandet mellan oss, den här samhörigheten som bildade en slags aura omkring oss. Ingen kunde passera. Det var bara du och jag.
Det sved i bröstkorgen på mig. En sådan värme som rev innanför huden, som om en eldsvåda slickade min hud, åt sig in i mig tills huden smälte samman.
Jag ville dra mina fingrar genom ditt hår, dra in doften av dig. Känna på dig, dina tunna axlar, sköra nyckelben, födelsemärkena som klär dina överarmar. Dina tunna handleder, långa fingrar.
Men så öppnar jag åter ögonen och finner mig i mörkret. Kylan, förtvivlan, skrik, gråt.
Kvinnan bredvid mig höll om sin lilla dotter, klappade henne på håret och mumlade samtidigt som hon grät. Tårarna gjorde kinderna blanka och en liten strimma blod kanade ned från hårfästet. Hon bad till Gud. "Snälla, Gud. Låt mig inte dö på detta vis. Låt mig inte dö". Så kysste hon sin dotter på pannan och det sved till i mig när jag såg flickans livlösa ansikte och halvslutna ögon.
Jag såg på de andra passagerarna, som en del fortfarande var vid liv. De tog farväl av sina nära och kära. En del var lugna och höll varandra i händerna, de skulle dö i lugn och ro. Andra skrek panikartat och rev och klöste på väggarna.
Jag slöt åter ögonen och såg för mig själv den där sista gången vi sågs. En kylig och sen decemberkväll, då snön singlade ned från skyn och landade på ditt tjocka, kastanjebruna hår. Du doftade rosor och var så vacker. Jag ville kyssa din panna och fläta in mina fingrar i dina, ta ett kärleksfullt farväl. Men du var lite surmulen. Min lilla, vackra Eleonor. Du ville inte att jag skulle åka. Du sade till mig "Varför ska du lämna mig, när vi ändå har det så bra?". Jag log och sade att jag kommer snart. Och jag gick. Du stod kvar och jag såg hur du blev mindre och mindre, tills att du bara var en liten, mörk silhuett under gatlyktan.
Planet skakar våldsamt till och jag vaknar, kollar ut i det mörka, tragiska helvetet som sker framför mina ögon. En flygvärdinna flyger över ett par säten och landar alldeles intill mig, med huvudet på mitt armstöd. Jag skakar i henne, försöker få liv i henne igen men det är lönlöst. Planet skakar återigen till och hennes kropp förflyttar sig längre bort i gången.
Det skulle nu bara dröja några sekunder innan planets kropp skulle träffa marken. Snarare träden, vars mörkgröna toppar jag kunde se genom fönstret. Allt skulle gå så fort. Planet skulle rivas upp i botten av den hårda smällen samtidigt som det skulle fortsätta färdas, nu på marken, i en sådan fart att det skulle fatta eld på plåtomslaget. Elden och röken skulle även ta sig in i planet och alla skulle dö. Antingen av den dödliga röken eller elden. En efter en skulle vi dö. Vi skulle inte ens hinna ta skydd eller söka oss ut ur flygplanet. Våran instinktivitet att rädda oss själva var hopplös, då vår död skulle ske alldeles snart.
Jag greppade tag i armstöden och knep ihop ögonen. En svidande värme började omfamna min kropp och jag såg dig. Min fina, vackra Eleonor. Du dansade. Du log. Ditt kastanjebruna, långa hår hängde med när du snurrade och du skrattade. Jag sträckte mig efter dig. Dina sköra axlar, din långa hals. Doften av rosor, dina långa, smala fingrar som smekte mina kinder. Du sade inget. Jag ville höra din sammetslena röst, men jag kunde själv inte prata. Bara andas lugnt och fridfullt, höra dina andetag och veta att vi båda lever.
Vi kommunicerade i tystnaden. Våra sinnen kommunicerade i tystnaden.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | Violet - 21 mar 13 - 17:31- Betyg:  | | gud va vackert asså. poesi, ren poesi. det är inte ofta texter lockar mig till å läsa dem från pärm till pärm, men din var så captivating. lite justeringar i språket kan ju klart fixas här å där, men annars var den jättebra. blev lessen där mot slutet. |
|
|
|
