Svalan [oneshot] |
Hon tittade upp från sina händer, fuktiga efter att ha torkat bort dem sista tårarna. Hon såg upp mot himlen, vyn var fylld med trädkronornas orangea löv mot den klarblåa, kala, himlen. Hon såg ut mot världen som hon fegt hade försökt undfly, försökt gömma sig ifrån. Kraftlösheten hade låtit omvärlden krossa henne och hon kunde bara komma tillbaka lika vek som förut. En svala fångade hennes blick. Svävande, likt en fjäder, dalade den graciöst ner och förbi henne. Hon sprang efter. Vinden tog lekfullt tag i hennes kastanjebruna hår och lät tårarna torka bort från hennes höga kindben då den smekte hennes porslinsvita ansikte. Blodet pumpade ut syre genom hela hennes tunna kropp, som kämpade av ansträngning för att få de svaga musklerna att fortsätta. Hon kände ett lyckorus spridas över hela hennes kropp, lät det ersätta varje liten smula av tvivel som fanns i kvar i henne. hon dansade fram, kände rytmen i hennes andfådda andetag och lät benen hoppa i harmoni. Hon flög genom den djupa skogen, likt en svala. De tunna tygskorna och strumporna blev blöta då hon oaktsamt sprang genom den vattenfyllda mossan och leriga marken, idag var det ett uppehåll från det ständiga regnet. Hon stannade upp, likaså hennes tillfälliga drömmar om att fly. Hon var inte en svala, inte en fågel. Hon var bortkommen, hon kunde inte fly, inte återvända och inte heller gömma sig.
Där stod han, långt bort men ändå nära, såg på henne med sina besvikna och betraktande ögon. Ett leende ville formas på hennes tunna läppar då hon såg hans vackra ansikte igen, men hans fylliga läppar log inte som de brukade, hans käkben var ännu mer markerade i hans spända ansikte och ögonen gnistrade inte av glädje, hans ansikte blev som främmande för henne. Dimman omringade honom, dolde honom, så att han bara blev en okänd figur bland träden.
“Leo!”, ropade hon “Förlåt!” Men han reagerade inte, utan betraktade henne med sin sorgsna blick och utstrålade dysterhet. En känsla av ånger och skuld omtumlade henne och saknaden av honom tog över. Så hon sprang mot honom, i hopp om att han skulle stå kvar och inte försvinna bort i den tjocka dimman. Tårarna rann och paniken och förtvivlan kom krypande fram när hon insåg hur långt borta han var. Hon var ingen svala, hon svävade inte graciöst genom skogen längre utan kämpade sig fram med varje steg, med skorna tunga av vatten. Tårarna i ögonen skapade en ridå och omgivningen blev suddig. Men hon var nära nu, det visste hon. Han var rätt framför henne och såg på henne med samma blick. Omgivningen hade blivit ljudlös och det enda som hördes var hennes djupa andetag. Där stod de, såg på varandra och försökte förstå. Innan hon hann säga något föll han ljudlöst ned på knä. Ett slag av panik överrumplade henne när hon såg blod spridas över hans vita t-shirt. Hennes kropp blev matt och kraftlös av rädsla och hon föll ner på den blöta marken bredvid honom. Hon såg ned på sina händer, blodtäckta. Mördaren var avslöjad, för att det var ju trots allt hennes fel. Han hade dött på grund av henne. Hon tog honom i sin famn, kramade om honom och kände hur livet långsamt försvann bort från honom. Hjälplös, med tårarna rinnande ner för hennes kinder, satt hon bland skogens växtlighet och kände sorgen och skulden växa inom henne.
“Förlåt Leo, jag älskar dig”.
Hon vaknade tvärt upp ur sin sömn, kände hjärtat pumpa i högvarv och tinningarna dunka. Hon lugnade sig snabbt ned, hon var van vid drömmarna. Svetten rann ned för pannan och hon andades tungt, hela hon var varm och fuktig under det tunga duntäcket. Det var sent på natten, eller tidigt på morgonen, hon kunde inte bestämma sig. Men himlen var fortfarande svart och lät stjärnorna och månen lysa i kontrast. Hon kände igen himlen från den natten de hade bråkat, Hon och Leo. Det var ett år sedan nu, men drömmarna och minnena var fortfarande kvar, kvar och skadade henne. Han hade alltid varit den svagare men hon hade alltid varit där, hjälpt honom, förutom den gången. Den natten lämnade hon honom, hon hade känt sig otillräcklig och frustrerad över hans själviskhet. Hon kommer ihåg hur han bara hade legat i sängen dagar i sträck, sett upp mot taket och nästintill ignorerat henne, inte brytt sig om henne. Han svarade aldrig, aldrig helt komplett. Hon visste, innerst inne, att han inte mådde bra. Men hon hade varit frustrerad, hade inte all hennes kärlek och omtanke varit tillräckligt för att göra honom lycklig? Det var när hon sa att hon skulle lämna honom som han reagerade. Hon kommer ihåg gråten och förtvivlan i hans röst när han hade bad henne att stanna, när han sa att han behövde henne. Att han inte kunde överleva annars och att det var henne han levde för.
”Celia, snälla, förlåt för hur jag har betett mig, jag älskar dig ju för i helvete! Jag behöver dig, lämna mig inte!” Men det var det sista hon hörde från honom. Hon hade sett paniken i hans ögon, hört hans ånger, men hon hade fortsatt ut genom dörren med tårarna rinnande ned för kinderna och fylld med frustration och smärta. Hon hade intalat sig att hon behövde vara stark och inte falla tillbaka till honom. Hon tänkte vänta till imorgon, när tankarna var klara och rena, då skulle de prata. Hon kommer ihåg den sömnlösa natten fylld med ånger, hon hade suttit uppe och tittat ut mot stjärnorna och månen. Nästa dag var han borta, död. Han hade dragit rakbladet en gång för mycket, han hade känt för mycket smärta.
Skulden och sorgen hade tagit över henne och fanns fortfarande kvar. Han hade varit hennes andra halva, kompletterat henne. Hon hade känt hur en del av henne hade slitits bort från henne, kvar blev ett skal vid liv men med en död själ inuti. Hon överlevde genom att hålla minnena vid liv, genom att tränga bort skuldkänslorna som alltid fanns hos henne. Hon var inte död, hon andades fortfarande, hjärtat pumpade och ögonen var öppna, men hon såg inte, hon kände inte längre. Det enda som fanns kvar var sorgen och minnena, deras trygghet som hon alltid blint famlade tillbaka till och klamrade sig fast vid. Hon var ständigt utmattad. Kraftlös och matt vandrade hon genom sitt liv, medan hennes tankar alltid var borta i de förflutna minnena.
Hon var stark nu, hon var sårbar men hade ett hårt och kompakt skal. Hon satt fortfarande kvar i sängen och väntade på att gryningen skulle komma, då resten av familjen skulle vakna och påbörja sitt vanliga morgonrus. Hon kände en viss trygghet hos natten, då var hon ensam och behövde inte känna någonannans fejkade medlidande. Hon bestämde sig för att öppna fönstret, höstkylan som väntade utanför lockade henne, då hon fortfarande var varm och svettig under duntäcket. Hon kände en underbar lättnad när den svalkande brisen smekte hennes hud och hon fick lust att klättra ut till den underbara kylan. Eftersom hennes rum var på nedervåningen klättrade hon smidigt ut och lade sig på den daggtäckta gräsmattan. Hon såg ut mot stjärnorna och månen. Hon mådde bra och hon kunde erkänna till sig själv att allt faktiskt var helt okej nu, bara okej. Även om hon kände en extrem saknad, så visste hon och hoppades på att hon skulle släppa minnena och låta Leo vara i frid. Gryningen kom och den klarblåa himlen hittade sig fram. En svala fångade hennes blick, den flög lika graciöst som i drömmen och den utstrålade frihet i sina eleganta rörelser. Den här dagen skulle bli annorlunda, hon skulle försöka bli fri fån minnena.
Jag uppskattar verkligen kommentarer!
|
| Kommentarer | | angel321 - 3 okt 12 - 23:20 | Mycket spännande och bra handling men dela gärna in texten i lite fler
stycken så blir det lättare att läsa. |
|
|
|
