lilla l, lilla d. |
Vi bara smälter och försvinner, våra ansikten glöms. Vi är vackra men trasiga på ett alldeles fantastiskt vis. Världen är udda, konstig, inte förstår väl dem oss? Inte vi heller men vi faller
och vi plockar upp varandras rester
efter ett terrordåd och hjärnsubstansen ligger utspridd över golvet.
Jag har tappat dig, jag hittar inte ditt vänstra framben, förlåt förlåt lilla L. Jag bara tappar mina fingrar, du sydde inte fast dem ordentligt och jag kan inte hjälpa oss. Vi hjälper varandra när vi liknar Frankenstein till sinnet och vi är ett monster som inte kan dö. Utan kryptonit, ingen akilleshäl, förutom kanske varandra. Jag ser dig i min spegelbild och jag är aldrig ensam. Aldrig, aldrig ensam. Jag är is och du brinner, jag smälter för dig. Som en duva i skyn, bland örnar och vindar som kastar mig runtruntrunt. Jag flyger in i moln och gömmer mig för en stund
och sätter mig där och tittar. Jag undrar vad de tänker när de jagar och dödar. De är robotar. Placerade här för att leda och lyda och jag platsar aldrig in. Jag är en utböling; bara en duva bland örnar.
|
|
|
|
