Jag är stark - kapitel 1 |
Det är en varm junimorgon och jag vaknar av att solens strålar lyser mig i ögonen. Jag lägger en kudde över huvudet och ger ifrån mig ett stön. Jag orkar inte resa mig upp, jag orkar inte låtsas vara glad idag. Jag vill bara skrika, gråta och ligga kvar under täcket och gömma mig från världen en stund. Men jag måste vara tapper, jag måste vara stark. För hennes skull.
Jag rullar ur sängen och landar på golvet med en duns. Jag fumlar med handen över golvet och hittar gårdagens kläder i en hög. Jag drar på mig shortsen och linnet och reser mig sakta upp. Jag går in i badrummet och stirrar på mig själv i spegeln. Håret står åt alla håll, kinderna är insjunkna och mörka ringar pryder huden under mina ögon. Jag sätter upp håret i en hästsvans, tvättar ansiktet med kallt vatten och sminkar över ringarna med min tappra concealer. Jag kollar på mig själv i spegeln och klistrar på ett leende innan jag går ner för trappan.
Jag ser mamma sitta vid köksbordet, frånvarande stirrar hon in i väggen med händerna knutna runt en rykande mugg. Jag drar ut stolen mittemot henne och sätter mig ner. ”Hur mår hon?” frågar jag tyst och försöker få ögonkontakt med mamma, men hon fortsätter att blankt stirra in i väggen.
”Värre”
Jag hörde en snyftning från min mamma och ser hur hon reser sig så kraftigt att stolen välter
”Jag vet inte vad jag gör fel. Hon blir inte bättre!” skriker hon.
”Mamma, hon har leukemi. Hon kanske aldrig blir bättre”
Jag går fram till mamma och kramar om henne.
”Vi ska klara det här mamma, hör du det? Gå och lägg dig och vila, jag tar hand om henne idag”
”Vad skulle jag göra utan dig älskling? Jag går och lägger mig ett tag. Jag kan ta över senare idag”
Jag tar ett glas vatten medan jag samlar mig. Dricker upp vattnet, sätter på ett leende och går in till rummet bredvid. Jag öppnar dörren och förväntar mig att se henne ligga i den rosa princessängen som vanligt, men för en gångs skull sitter hon i stolen vid skrivbordet och ritar.
”Hej” säger jag mjukt och sätter mig på golvet bredvid henne.
”Hur mår du?”
”Jag mår bra, jag ritar rosa hästar”
”Får jag hjälpa till?"
”Kom och sätt dig” säger hon och klappar med en skakig hand på stolen bredvid sig.
Hela dagen sitter jag där, och ritar rosa hästar med min nioåriga lillasyster. Min mamma kom inte, utan jag var själv. Som alltid.
.
|
|
|
|
