IIII (fast du inte kan dansa) |
Jag minns att jag tittade på dig och tyckte om dig instinktivt. Vi fick snabbt kontakt, och jag som nästan aldrig träffat någon som påminde om mig själv blev så glad över det.
Efter en vinfylld kväll där vi och några till öppnat upp våra hjärtan på vid gavel så sov jag över hos dig. Jag minns att du sa att jag var den första som sov i ditt nya hem, och att dina äldre vänner var avundsjuka för att de inte fått det. Du sa att du aldrig dansade, men ändå kunde du om du ville. På något sätt säger det det mesta om dig, du var kapabelt till så mycket men var för ödmjuk för att erkänna det. Något med den där mjuka snällheten var så betryggande för alla i din närhet, och jag är inte säker på att du visste om det.
Under vintern minns jag att jag var rädd för att du skulle förlora dig själv och bli kontrollerad. Bakom lugnet fanns ångest och panik, och du log inte lika ofta längre. Livet blev svårare, det blev det för de flesta av oss. Jag sökte tröst hos dig, men du orkade knappt ta hand om dig själv. Jag fann hjälp på annat håll, tog tag i alla lösa trådar och fann en väg ut. Stod där i den friska luften och vinkade uppmuntrande till dig, ”ta dig ut därifrån, det är bara destruktivt”. Det lyckades du även med, tillsist. Sedan kom misstaget. Du hade förändrats på ytan, och ville nu förändras inuti. Jag bjöd glatt in dig till vad jag kunde erbjuda, lycklig över att du var där. Men du slukade det du fick och gapade efter mer. Tryckte ut mig ur boet jag delat med mig av. Förvånad och svag orkade jag inte slå tillbaka, utan såg hur du tog bit för bit. Men jag visste ändå att du inte var inne i kärnan, det gjorde mig lugn.
Du tog dig in i en ny värld dit du längtat en tid, uppfylld av allting dansade du iväg, fastän du inte kunde dansa. Plötsligt var du borta från mig, och alla andra. Du tog de saker jag erbjudit och sprang iväg. Nu var jag ett hot, och du ville tränga in varhelst jag hade något eget.
Centrum. Det är ledordet i allt.
Och nu står jag här, plötsligt medveten om vad du gjort, hur jävla svårt du gör det för mig att ta tillbaka något och du ska in överallt. Snart trillar jag ut, faller hårt och orkar kanske inte stå på marken. Vet vad som kommer ske, men om jag försöker förhindra det kommer explosionen. Den kommer nog så småningom, men jag vill helst vänta till den är under kontroll. Men då är det kanske försent.
|
|
|
|
