Att överleva ( Del 1 ) |
Kapitel 1
Gruset knastrade under mina skor när jag gick upp mot huset. Irriterat tänker jag på mina kompisar som slog vad om att jag inte vågade. Jag skulle allt visa dem.
Ju närmre jag kom desto större blev huset. Det tornade upp sig framför mig och blockerade solens strålar att nå mig. En plötslig vind gjorde att jag huttrade till och olyckskänslan kom krypande. Jag småsprang upp till dörren och knackade fort på. Jag ville bara få det här överstökat. Dörren öppnades sakta och där stod, ja, vad var det? Det var en lång tunn man med svart kappa. Vid första anblick såg han nästan vanlig ut. Men sen såg jag vad som saknades. Hud! Där glittrande ögon borde finnas fanns det bara hål. Stora svarta hål som nästan hypnotiserade mig. Jag slet mig ifrån hans genomträngande blick och en våg av panik sköljer över mig. Det var väl bara en myt att huset var hemsökt?! En sådan som föräldrarna sa för att barnen inte skulle göra något de inte ville. Jag vänder mig snabbt om för att fly. Jag snubblar i min brådska och det bränner till i händerna när gruset borrar sig in i handflatorna. Men jag reser mig upp och springer vidare.
Plötsligt känner jag en kall knotig hand runt min hals. Den trycker till och jag känner hur strupröret täpps till och hur min andning blir ansträngd. Jag kollar upp i hans ansikte och ser njutningen den känner av att se skräcken i mina ögon.
” Du trodde att du kunde fly va? ” Säger han med ett kallt skratt. ” Du borde veta att ingen kan fly från mig ”
Jag försöker sparka mig loss men allt som händer är att taget runt min hals hårdnar.
Jag kippar efter andan en sista gång innan allt blir svart.
Jag tar ett djupt andetag och känner hur luft sipprar sig in i mina lungor. Jag hostar till och sätter mig förvånat upp. Var är jag? Plötsligt kom händelsen med det där... Det där... monstret tillbaks. Hur jag hade försökt flytt, hur han strypte mig och hur jag tuppade av. Hur länge var jag avtuppad? Förskräckt kollar jag mig runt. Det är dunkelt och det tar ett tag för mina ögon att vänja sig. Efter någon minut kunde jag urskilja allt i rummet. Jag sitter mitt i ett litet rum med träväggar och trägolv. Min blick sveper över rummet och fastnar vid ett fönster. Ett lyckorus går genom kroppen tills jag ser att det är galler utanför. Ingen chans att komma ut där alltså. Jag låter blicken vandra vidare och den här gången fastnar den på en dörr! Såklart, jag måste ju kommit in någonstans! Jag kravlar mig upp på fötter och springer fram till dörren. Jag trycker snabbt ner handtaget och dörren går upp! Chockad springer jag vidare. Men plötsligt tar det stopp, jag springer in i något hårt och kollar upp. Där stod han. ” Sa inte jag att ingen kunde fly från mig ” Sa han och skrattade så att håren reste sig längs min ryggrad. Jag ryggar förskräckt bakåt och snubblar över mina egna fötter.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | Lovehurtsbadly - 17 nov 11 - 16:59- Betyg:  | | Jag vill läsa mer! :D | angel_wings - 15 nov 11 - 22:27- Betyg:  | | Ganska bra :) |
|
|
|
