Det nya livet |
Julio sprang på den dammiga landsvägen, tätt intill den långsamma, simpla lastbilen som var full av den nya skörden av ananaser. Dammet yrde från lastbilens hjul och föraren, Antonio, var för upptagen med att röka sin cigarett och sjunga med till den senaste rytmiska salsamusiken för att kunna märka Julio knycka en av alla söta ananaser som oroväckande rullade fram och tillbaka på flaket. Nätt, hoppade Julio upp med sin smidiga kropp upp på sidan av flaket. Han klängde på träplankan en bra stund innan han fick greppet av en stickig ananas. Utan att tänka på nedvägen så hoppade han ut mot vägkanten ihoprullad i fosterställning med ananasen i tryggt förvar mot magen. Han hamnade lyckligtvis rätt och rullade spänstigt ner över de mjuka buskarna innan han näst intill graciöst rullade sig upp på fötter. Några minuter senare kunde man se honom gå igenom den lilla staden, El Caguán i Colombia, med en ananas under armen, utan någon skråma alls, precis som alla andra morgonar.
Hans lillasyster, Sofia, stod vid dörröppningen och väntade. Hungern och tanken på frukost hade väckt henne alldeles för tidigt. Hennes ögon tittade på ananasen med en hungrig blick, men med blicken som samtidigt var ständigt ledsen och utmattad. Utan en hälsning så fortsatte Julio in mot det lilla huset som man snarare kunde kalla ett skjul. Sofias hunger tog över och hon ryckte snabbt till sig ananasen som Julio nästan vaggade i sin famn. Hon sprang snabbt in till hörnet där det lilla köket fanns och skar den hastigt, desperat efter någonting att äta. Vardagligt satte sig Julio på den slitna soffan, korsade sina armar, lade sina fötter på bordet och såg på hur Sofia maniskt skar den.
”Vi måste vänta på mamma”, sa han. ”Hon kommer om en timme”.
”Jag bryr mig inte, jag behöver mat nu”, svarade hon sammanbitet.
”Som du vill”, sa han med en ton som inte brydde sig, när han gick ut till den lilla gården. Han ville inte känna lukten av den efterlängtade ananasen, han visste att om han var skulle vara kvar skulle han snabbt ha gjort sällskap med Sofia. Hungern var som en klo som tag i magen och som man bara lyckades ignorera vid få tillfällen. Så han satte sig ner på den sandiga marken, tittade ner mot de små grusstenarna och väntade.
En halvtimme senare hörde Julio sin mamma, Paula, öppna grinden, det var ett gnisslande, bekant ljud som inte gick att missa. Julio kommer ihåg lyckan som han hade känt varje gång hans pappa hade öppnat grinden när han hade kommit hem för helgen. Han brukade ha kassarna fulla från dagens marknad och det var alltid ett stort leende på hans ansikte. Hela familjen brukade springa ut ur skjulet i ren lycka och välkomna honom med kramar och kyssar. När han fanns var det inget besvärligt med att bo där, då fanns det ingen oro som ständigt låg som en slöja över de. Han ställde sig upp och såg på henne, hon såg utmattad ut, händerna var tomma och hon gav Julio en besvärad blick. Han hoppades verkligen att Sofia hade sparat något. Båda gick tyst in till skjulet och de såg Sofia sitta på soffan med ryggen mot dom. Mitt på köksbordet stod, ensamt, deras finaste skål fylld med den perfekt skurna ananasen. Som vanligt satte sig den lilla familjen runt bordet, stolarna knarrade . Sofia hade satt ett litet leende på sitt ansikte som försökte dölja att hon ville dra skålen till sig själv. Tystnaden var som alltid trygg och ingen fick någonsin för sig att bryta den. Julio gav bara en tacksam blick till Sofia för att hon inte hade ätit något och gick senare tillbaka till att titta ner mot köksbordet.
”Knack! Knack!” med en stark knackning på den kartongtunna dörren rycktes alla tre upp ur den bekväma tystnaden. Julios och Sofias blickar såg på Paula med osäkra blickar, de menade på att hon skulle gå och öppna. Paula lade handen om Julios utmärglade kind.
”Lägg undan skålen, Julio min”, viskade hon innan hon tog de få stegen till dörren. Som en reflex tog Julio tag i skålen och lade den i det enda skåpet de hade, sedan satte han sig stelt på stolen igen och väntade, med armbågen på bordet för att det skulle se vardagligt ut. Sofia hade tagit sig till soffan, hon var insjunken i soffans rygg och försökte att synas så lite som möjligt bakom det lilla armstödet. Med lite osäkerhet öppnar Paula tillslut dörren och möts av tre välkända, manliga ansikten. Alla tre hade en seriös min och bar helt normala kläder men det familjen visste var att de var folk från gerillan som var på besök och Paula kunde inte göra annat än att välkomna de in.
”Vi skulle vilja ha ett privat samtal med frun, är det okej om barnen går ut?” frågade den mer kraftiga mannen och riktade blicken mot Julio och Sofia.
”Ja, självklart”, svarade hon, ”Sofia, Julio, gå ut nu”. Hon hade en stressad blick och svetten klibbade mot hennes hud. Utan ett ord gick de ut och i ögonvrån kunde de se hur männen satte sig bekvämt vid köksbordet. Julio stängde dörren ordentligt innan han drog med sig Sofia till sidan av huset i hopp om att få höra något från det lilla fönstret vid köket. De gick aktsamt på huk genom de ovårdade buskarna, längs den nästan förstörda husväggen av söndriga träplankor. De försökte ignorera den besvärliga positionen de satt i, bland buskarnas taggar som stängigt stack dem hur de än rörde på sig. När deras andfådda andetag hade tystnat ner sig kunde de äntligen höra konversationen som viskades fram.
”Får jag fråga var lille Mario är?” Sa en rosslig röst.
”Hos min väninna”, svarade Paula kort, ”Jag skulle just hämta honom”.
”Vi vet att frun har haft det jobbigt på sistone, det måste vara svårt att ta hand om sina tre barn när ens man nyss har avlidit.” Sa en annan röst, troligen från den kraftige mannen.
”Så vi är här för att underlätta för dig”
”Som vi sa innan så ska ett av dina barn följa med oss, troligen unge Julio, för att hjälpa oss vid lägret. Han är redan femton och kan klara sig. Ni vet att medan han är med oss så slipper du betala för maten till honom och han slipper svälta. Jag kan försäkra dig om att det är ditt bästa val och du kan istället fokusera få att livnära dina andra barn, speciellt ditt nyfödda barn. Båda vinner på det”, fortsatte han och inväntade reaktionen.
Det var en låg tystnad och Julios ögon började tåras. Sofia tog armen runt om honom och mimade med läpparna om och om igen om att mamma aldrig skulle göra det. Men de båda visste att det här skulle vara deras enda utväg ur deras miserabla situation och männen skulle aldrig lämna huset om de inte fick någon med sig. Efter den långa tystnaden hörde man Paula ta ett stort andetag, fylld med gråt.
”Hur länge?”
”Det bedömer vi, men du kommer definitivt att få träffa honom någon gång.”, sa han med en bestämd röst. ”Du kan låta barnen komma in igen”.
”Sofia! Julio! Kom!” Ropade hon i försök att dölja gråten. Julio var redan på väg, dragandes med Sofia som vägrade låta honom gå. Han hade torkat tårarna och lät ansiktet få en bestämd min. Han förberedde sig på den sista synen av sin mamma och gick in med ryggen upprätt och stel, med ansiktet så neutralt som möjligt. Paula kunde inte motstå att springa mot hennes son i tårar och krama om honom så fort han steg in.
”Du ska bo hos gerillan, Julio min. Jag älskar dig, men du ska följa med männen nu. Du ska komma tillbaka, tänk på det, okej. Jag älskar dig”, viskade hon gråtandes i hans öra. Tårar rann stillsamt ner för hans smutsiga kinder och bildade en blekare och ren rand över de. Den neutrala minen gick snabbt över och Julio brast i gråt.
”Jag vet mamma, jag vet”, jämrade han. En av männens händer tog tag i Julios magra axel och började leda honom mot dörren igen. Julio tilläts inte ta med sig någonting, då han skulle få allt på lägret. Men det fanns ändå inget annat än kläderna han hade på sig som betydde något. Innan han motvilligt leddes ut ur skjulet gav Sofia honom en snabb och hård kram och en blick fylld med sorg.
Efter att ha gått genom djungeln i flera timmar och i ögonbindel den sista var Julio utmattad. Fötterna värkte, hans bara ben var fulla med rivsår, magen värkte av hunger, svetten rann ner och lät tillsammans med den höga fuktigheten kläderna klibba sig fast mot kroppen. Det kände som en evighet sen han hade lämnat sitt hem men efter ett tag insåg han att det fortfarande var samma dag bara att det nu var skymning. Gerillalägret var nästan som han hade väntat sig. Mitt bland träden och de gröna växterna fanns det stora tält och man kunde se människor, män, kvinnor, unga som gamla gå runt bland tälten i uniform. Alla hade uniform i camouflage, en svart mössa och ett band på den vänstra armen i Colombias färger. Till hans förvåning såg det ut som att de trivdes, även fast vissa bar på vapen och miljön inte var den mest familjära så satt man och skrattade och åt. Julio upptäckte att hur människorna än hade så trivdes de med att kämpa för vad de trodde på. Han ville nästan fråga dem hur de kunde leva så när de visste att så många fruktade dem, de verkade ignorera kidnappningarna och droghandeln. Men det verkade som att bara de hade mat och någonstans att sova så levde de tillsammans i harmoni och lycka. Hur han än inte ville det så fanns det ändå en viss lockelse med att leva där. Det kanske bara var lättare att acceptera sin sits och göra det bästa utav det. Människorna här gjorde sitt bästa med kriget mot regeringen även fast det var hårt arbete. Men Julio kunde ändå inte förmå sig att darra av sorg för att hjälplöst tvingats lämna sin familj. Även fast han visste att det här skulle vara hans framtid dem närmsta åren så bröts sig en stark känsla av ensamhet loss i honom och han kunde inte hjälpa att känna sig bortkommen bland alla dessa okända ansikten.
”Hörru, grabben!” ropade en äldre, men pigg man med en gul handduk vilandes på hans axel bland gruppen vid det närmaste tältet. Julio såg på honom med en frågande blick.
”Ja, du. Kom hit så får du se”. Med stela steg tog sig Julio fram till honom, osäker på vad den gamle mannen skulle göra. Mannen tog tag i hans axlar, den ena handen med en cigarett och såg på Julio med sina välkomnande, små mörkbruna ögon.
”Du, oroa dig inte. Du kommer att få jobba hårt, men vi ska inte göra dig illa serru. För oss är du redan en del av oss, nu är det bara din tur att acceptera oss som din nya familj. Som sagt, mycket jobb, du ska laga mat, städa, vakta och lära dig att hantera ett vapen rätt.”, sa han med sin skrovliga röst, märkbart påverkad av cigaretter.
”mm”.
”Du är en stark kille du, det ser jag. Du, ja du kommer att bli en riktig man här, så ta det lugnt, allt vi ber om är din hjälp för ett bättre Colombia! Kom hit nu!”. Han höll sina armar vidöppna, redo för en kram. Julio gick fram till honom och fick en lätt kram som avslutades med några hårda klappningar på ryggen som han nästan hoppade till av.
”Nu ska du få äta! Du är för smal, några klappningar ska du ju klara av”, skrattade han kraftigt och dovt, som också fick Julio att hoppa till.
”Va inte så rädd, hörru!” sa han och skrattade ännu mer. Konstigt nog kände sig Julio inte
lika ensam längre och det kändes bra att någon brydde sig om honom, i alla fall lite. Det här skulle ju bli hans nya familj, vare sig han ville eller inte.
Det var en tidig morgon och de första solstrålarna lyckades tränga sig in genom den täta och gröna skogen som Julio äntligen såg som vacker. Han såg sig omkring i lägret som nyss hade vaknat upp och som så länge hade varit ett hem för honom. Han kommer ihåg den lilla och magra pojken han var för tre år sedan, han kommer ihåg rädslan han kände för att ens ta några steg in till lägret. Han hade vuxit, till en man, precis som Tirofijo hade sagt. Julio skrattade nästan åt sig själv för att ha varit så ovetande om mannen, det var chefen över hela FARC-rörelsen. Julio borde ha skattat sig lycklig för att i alla fall fått ett ord från den store ledaren och även fast Tirofijo bara såg Julio som en av alla andra små ynglingar som kom till lägrena dagligen så tog Julio det väldigt hårt när han dog för ett år sedan. Men nu satt Julio här och var redo att lämna den nya familjen, han var redo för att äntligen få träffa sin riktiga familj. Det skulle bara vara för några dagar, sedan skulle han tvingas att komma tillbaka, igen.
”Kom igen, Julio, vi måste dra”, sa Alejandro och började gå in mot skogen, med Mateo som följe.
De var äntligen framme och det hade redan blivit skymning. Alejandro och Mateo hade stannat vid en bar i den lilla staden, så Julio gick nu ensam mot det lilla skjulet. Som om det hade varit just som morgonen för tre år sedan stod Sofia där vid dörröppningen. Men det var någonting fel och det störde honom, Sofia såg lika undernärd och utmattad ut som förut. Men hennes ledsna min gick upp i ett stort solsken när hon såg Julio gå mot det lilla skjulet.
”Julio! Julio! Är det du?” Skrek hon medan hon sprang mot honom, barfota mot den grusiga marken. Tillslut kramade hon om honom och hon kunde inte motstå att gråta mot hans kraftiga axel. Hon hade inte växt mycket och hon var fortfarande lika mager och Julio fick den hemska känslan av att vara rädd för att krama henne för hårt.
”Mamma”, fick Sofia dämpat fram, gråtandes mot hans axel.
”Jaa, mamma?” Han hade en stark oro i rösten. Ja, varför var inte mamma här? Och han väntade på hennes svar i förnekelse i vad han visste att hon skulle säga.
”...Finns inte”, jämrade hon fram. Även fast han redan visste att det skulle vara svaret så kändes det som ett slag i magen att få bekräftelsen. Kvinnan som hade kämpat så hårt för oss, men som fortfarande kunde var stark nog att vara ödmjuk och förstående. Julio kunde inte ens föreställa hur Sofia hade kunnat klara sig själv med lilla Mario, hon var bara sexton år. Han kunde inte känna annat än en stor skyldighet över att han inte hade varit hos sin familj när de mest behövde honom. Han såg treårige lille Mario komma ut ur skjulet med en frågande blick, alldeles för liten för att tillåtas vara så undernärd. Han skulle ta med de till lägret hur mycket det än var föraktat, han kunde bara inte acceptera tanken att lämna de här. Han skulle ta tag i det och vara en man men nu rann tårarna ner för hans kinder precis som när han var den där lilla pojken för tre år sedan.
______________________________________ ____________________________________
Jag har ingenting emot konstruktiva kommentarer! det skulle sitta bra med några tips så att jag kan förbättra den, eftersom jag ska lämna in den här till svenskan. Vi behövde skriva en berättelse som hade krig i sig, eller bara kriget som en bakgrund :)
|
| Kommentarer | | EmmaGlimne - 5 nov 11 - 13:48 | | Bara för att jag läste vad Adelphia kommenterat: Självklart ger "dom" inget seriöst intryck av en text, men att istället blanda "de och dem" ger ett betydligt mer vajsigt intryck xD Det är faktiskt så att den förenklade formen "dom" blir allt mer vanlig i media :) Så visst, det "existerar" ;) Inte för att jag använder mig av det, men kom inte och säg att det inte "existerar" när det gör det xD Enligt mig ska man, om man inte kan behärska "de och dem, använda sig av "dom" :) Men självklart är det inte den rätta formen och när man kommer upp på gymnasiet gäller det att behärska "de och dem". | | Aliki - 3 nov 11 - 00:48 | tack för kritiken :) det betyder jättemycket. Jag har bara några småfrågor. N
är det gäller dialogerna, ska man ha komma-tecken när det är ett tecken (? !) innan citationstecknet. Jag rabblar på men är det så här?: "är du här?", sa hon. "Jag trodde att du var hemma." Det är väl bara så (, efter ") när det inte är ett tecken innan citationstecknet? hoppas du förstår mig.
Sedan så har jag alltid haft för mig att det ska vara ett komma-tecken efter citationstecknet, i alla fall när det inte är något annat tecken (? !) innan. Alltså att det är: "Jag heter Kalle", sa han.
Jag antar att jag inte borde skylla på det men jag har varit otroligt lat och för trött för att skriva rätt i olika sekvenser, när det gäller "de" och "dem". Jag tror till och med att jag har skrivit "dom" ibland. Jag har alltid varit lite slarvig med att skriva rätt även fast jag redan kan reglerna, men jag ska bättra mig. Sedan så skulle jag såklart fixa till felen innan jag skulle skicka iväg den till läraren men jag har haft otroligt bråttom med att lägga upp den här, delvis för att jag vill hinna höra andra åsikter om min berättelse.
vad skönt att du skrev att jag hade skrivit "oss". Av någon anledning så tänker jag inte på det och byter person i slutet, jag är antagligen för ivrig med att bli klar, haha.
Det där med nu- och dåtid, kan man kan väl byta tempus till nutid när det gäller: "Julio kommer ihåg..." ? Jag tycker det låter bättre än: "Julio kom ihåg..." eller är det helt fel? Jag tycker bara att det ibland låter bättre, då är det mer som att han alltid kommer ihåg än att han bara kommer ihåg i just den stunden. Alltså att det är något han gör som jag berättar om, t ex: han gick, han grät, han åt, men han kommer ihåg sin pappa. Hoppas att du förstår vad jag ville få fram :) | | EmmaGlimne - 2 nov 11 - 22:23 | Bra! Gillar det du har skrivit! :) Bra "shortnovel" så att säga!^^ Du är alltså sugen på lite konstruktiv kritik? Jo, men då ska jag försöka hjälpa dig med några punkter iaf!
Till och börja med.. När du skriver dialogerna (samtalen) så sätter du komma-tecken efter nästan varje dialog. T.ex: ”Lägg undan skålen, Julio min”, viskade hon.
Komma-tecknena ska endast användas om karaktären följer upp med ytterligare en mening, t.ex: "Jag heter Gustaf", säger han. "Vad heter du?". Hänger du med? Jag är riktigt dålig på att förklara ibland..
En annan punkt jag tänker anmärka på är din ovisshet i hur man använder "de och dem". Du blandar hej vilt, vilket mindre kunniga läsare antagligen inte reagerar på, men om du däremot ska lämna in den här texten till din lärare kommer hon förhoppningsvis att anmärka på sådana skrivfel.
Ska skicka dig en förträffligt användbar länk (på mailen) som är väldigt pedagogisk och tydlig. Om du inte vet hur de ska användas, använd hellre den förenklade formen "dom".
Ytterligare en sak jag måste be dig om: Var konsekvent med nu- och dåtid! Samma sak gäller hur du presenterar huvudkaraktären. Du skriver "HAN-HON-DE" osv genom hela texten, men så vips använder du dig ibland av "OSS" utan något som indikerar på att det är en tanke från karaktärens sida.
Sådär, nu har jag petat på några punkter. Det finns fler, men jag vill inte peta i det oändliga. Känns rätt onödigt..
Bra gjort i alla fall! Gillar som sagt det du skrivit! Keep up the good work! :D |
|
|
|
