"Bandit och jag del" 4 |
Jag kramade åt med skänklarna och Bandit började röra sig framåt. Vi red i timmar längre och längre in i skogen, men plötslig så hittade vi en mysig glänta med en gammal stuga. Jag band Bandit vid ett träd och gick mot stugan för att undersöka den. Stugans färg skulle nog ha varit röd, men färgen hade ramlat bort så den såg mest rost färgad ut nu. Jag klev in över trösken och tittade mig omkring. Väggarna var mörka och tapeten var halvt bort riven. Det fanns en stor bokhylla fylld med gamla böcker. Jag gick fram till fönstret för att titta på utsikten. Det fanns en stor grön äng där ute och solen lyste vackert utöver skogens träd och gläntor. Bandit frustade otåligt och skrapade med hoven på marken så att jorden flög åt alla håll. Jag tittade på min armbandsklocka och blev lite förvånad. Även fast det var så ljust ute så var klockan redan snart åtta.
-Det är nog dags att bädda klart till ikväll nu gubben min, sa jag till Bandit. Jag gick ut igen och hämtade mina sovsaker och la in dom i stugan. När jag hade bäddat klart så gick jag ut och gav Bandit en tuss hö och några äpplen. Han smaskade glupskt i sig maten och började sedan att äta av gräset som växte högt omkring honom. Jag satte mig på golvet i stugan och började äta en av mina smörgåsar och en apelsin. Jag var väldigt trött efter den långa ridturen, så jag somnade snabbt.
Nästa morgon vaknade jag av fåglarna som kvittrade. Jag satte mig upp och sträckte på mig. Först så visste jag inte var jag var men sedan mindes jag alltihopa. Jag sträckte på mig igen och gick ut för om Bandit stod kvar där utanför. Det hördes inga gnäggningar eller frustanden så jag han bli orolig över att han hade rymt! Men jag blev lättad när jag såg honom stå och beta i gläntan. Jag gick fram till honom och strök honom över halsen. Han buffade på mig och letade efter godis i mina fickor. Jag skrattade åt hans ledssna min när han inte hittade något gott att smaska på.
-Du är inte lite glupsk du! Skrattade jag och tog fram en ryktborste och en hovkrats och ryktade honom noggrant. Han stog och halvsov och njöt för fullt. När jag var klar så sadlade jag honom och satt upp. Jag lirkade in benen i stigbyglarna och smackade på honom. Han halvsov fortfarande och jag var tvungen att trycka hårt med skänklarna för att han skulle komma upp itrav. Men plötsligt så började han trippa på tårna av nervositet och han spetsade öronen.
-Vad är det, Bandit? frågade jag med en viss oro i rösten. Han frustade högt och började kasta sig åt sidorna. Min mage knöt sig hårt.
-Bandit vad är det? Ropade jag. Istället för att trippa nervöst på tårna, så stelnade han till. Tårarna började smyga sig fram. Jag ville ju att allt skulle gå bra! Vad var det med honom? Plötsligt hörde jag något. Det kom närmare och närmare och tillslut så skymtade jag en gammal moped som kom rakt mot oss. Den skumpade och guppade högt och det såg ut som om föraren, som var en man, höll på att ramla av. Han höll hårt om handtaget och åkte snabbt förbi oss, utan att ens ha märkt att vi stog där alldeles intill. Jag undrade varför han hade så bråttom, men tänkte inte mer på saken.
Bandit började sakta lugna ner sig. Vi skrittade långsamt genom skogen på långa tyglar. Jag klappade Bandit på halsen och han ruskade på huvudet. Då hördes det sirener av en polisbil. Jag lutade mig bakåt i sadeln och Bandit stannade lydigt. Polisbilen åkte sakta mot oss. Dom vevade ner fönsterrutan och en kvinna med kort hår stack ut huvudet genom fönstret.
|
|
|
|
