Laurent Gregorius Cortez |
Det här är den fullständiga novellen, om ni undrar varför jag lägger upp den igen. Det skulle betyda hemskt mycket om ni läste och kommenterade vad ni tyckte! Den här novellen är hela Laurents (han är påhittad) tonår. Vår lärare ville att vi skulle trycka in den på 2 sidor, så den kan vara svårt att första att det är några år mellan delarna. Det kan också komma upp saker som man inte vet något om, det är därför någon annan i min grupp har skrivit om barndomen. Så berättelsen fortsätter alltså, men det är inte jag som har skrivit det ;)
__________________________________________ _______________
Courage is the first of human qualities because it is the quality which guarantees the others.
- Aristotle
Det var bara jag som lade märke till lärarens monotona röst som verkade ha egenskapen att smälta in i elevernas tjattrande prat. Jag satt stelt mot tavlan medan mina tankar försökte tvinga mig att smita in i närmaste konversation. Mammas oändliga tjat om att jag behövde hitta kompisar för att inte känna mig utstött under hela högstadiet borrade in sig i min hjärna. Hon hade rätt, men jag kunde inte, jag kunde bara inte börja prata med någon. Allt var så mycket lättare i låg –och mellanstadiet, så fort man började leka med varandra så var man kompisar. Mina händer blev svettiga även fast jag frekvent torkade dem mot mina slitna jeans. Jag bet mig i underläppen när jag diskret vände mig mot killen bredvid mig. Omedveten om de fnittrande tjejerna som satt bakom honom och som desperat försökte hitta en snygg kille att beundra, så vände han sig mot mig.
”Tja, Isak här. Vad heter du då?”, sa han när han sträckte fram sin hand mot mig. För en sekund satt jag bara där och beundrade killens utåtriktade attityd. Hans isblåa ögon kisade när han log och hans charmiga, småsneda tänder var glänsande vita i hans sneda leende. Jag drog snabbt fram min hand från jeansen och skakade hans hand.
”Ehm, Laurent”, sa jag osäkert.
”Du verkar lite bortkommen, haha. Nej, men jag och mina kompisar tänkte dra till stan sen. Du kan väl hänga med?”, Sa han med en stark röst som fick läraren att ge oss en irriterad blick.
”va? Ja, visst”, sa jag med ett stort leende på läpparna.
We live, not as we wish to, but as we can.
- Mencius
Jag var redan klar med att byta om, så jag satt med händerna under låren och lät dem domna bort medan jag uttråkat väntade på Isak. De andra killarna lunkade fram med sina handdukar runt midjan och såg helt enkelt klumpiga ut. Vår idrottslärare, Allan, hade kört hårt med oss, musklerna värkte och kroppen var slut. Min förvirrade och bortkomna nästan femtonåriga tonårskropp krävde mat och var ständigt trött. De röda finnarna hade kommit fram, en och en, bara för att visa att puberteten var här och redo för att förpesta mitt liv. Killarnas oändliga brus av ojämna röster uttråkade mig ännu mer. Jag antog att det bara var jag som var trött, med tanke på att jag inte sportade så värst mycket. Om min pappa vore här skulle han inte vara så värst stolt, hans son var en otränad fjant. Det enda som fick mig att på något sätt tycka olika var att Sebastian var så stolt över mig. Det kändes som att han var den perfekta förebilden för mig, snäll och omtänksam.
”Laurent! Vakna, haha. Du, tycker du inte att Sarah är lite kåt i dig, va?” ropade Christoffer från andra sidan av det lilla omklädningsrummet. Sarah? Jag blev bara förvirrad av vad han hade sagt.
”Vad pratar du om?”, sa jag tillbaka.
”Ah men, va fan Laurent. Har du inte sett hennes blickar? Det märks att hon vill ha dig, hörru.”, sa Mikael från det ena hörnet. Tanken på att vara tillsammans med henne fick mig att bli uttråkad. Tjejerna i klassen var bara tråkiga och enformiga och helst så skulle man inte vilja ha ett förhållande med de. Tja, fast kompisarna var speciella, snälla och lyste upp min dag, Jenni och Cecilia. Men de var inte tjejer som man skulle tänka på, på det sättet. De hade alltid varit med mig och Isak, vi hade grillat i parken häromdagen, filmkvällar var ingen trång sektor och så fort man ville vara med någon på stan så ställde de tre upp. Jag ansåg de som riktigt bra vänner, så jag skulle helst bara vilja vara med kompisarna.
“Ingenting tynger ner oss så mycket som en hemlighet”
- Jean De La Fontaine
Jag stod och skrubbade disksvampen svagt mot stekpannan utan att fokusera på någonting. Jag stod där för att jag inte hade någon annan stans att gå den soliga lördagseftermiddagen. Jag kände mig vilsen. En tung sten, gjord på mina lögner, satt i bröstet och tyngde ner mig. I mina tankar snubblade jag fram och gick runt i cirklar, förvirrad och bortkommen. Mamma var fortfarande hemma och jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna som ville tippa över. Med gråten i halsen så väntade jag ängsligt på att mamma skulle gå. Ett ord, så skulle tårarna tippa över. En snabb rörelse, så skulle den tunga stenen av lögner trycka mig ner. Så fort jag hörde henne slänga in dörren så rann tårarna nedför mina bleka kinder, och jag gnydde till. Min kropp veks ihop och sakta så sjönk jag ner till det kalla köksgolvet i en hukande ställning. Den diffusa känslan tog över mig och jag skrek jämrande ut allt jag hade inom mig, en kaotisk röra utan något sammanhängande alls. Känslan att vara kvar, vilsen och hjälplös fick mig att tycka att det bara var enklare att dö.
Jag stelnade till när jag hörde ljudet av någon som öppnade dörren. Jag ville springa in i närmaste rum men jag var kvar, spänd, och i stort hopp om att det inte var mamma.
”Laurent? Mår du bra?”, den vänliga och lugna rösten fick mig att slappna av. Det var Sebastian.
”Sebastian?”, sa jag med min svaga röst, full med gråt. Jag kollade inte upp förrän jag hörde att han stannade framför mig. Han stod vid dörren och såg på mig med stora och ögon och en oroad blick.
”Men herregud, Laurent, vad fan har hänt?”. Han höll fortfarande rösten ganska lugn även fast man kunde märka att han inte var det.
”Jag är kär”, fick jag fram utan att rösten brast. Jag såg att Sebastian blev lite mer avspänd och han fick ett litet leende på läpparna.
”Vill du prata om det?”, sa han medan han gick mot mitt rum. Utan att säga något så gick jag klumpigt upp och gick efter honom. Han satt på skrivbordstolen och lutade sig bakåt med händerna bakom huvudet. Det första jag gjorde var att kasta mig mot den mjuka sängen. Jag vred och vände mig tills jag låg på rygg och tittade uppåt mot det vita taket, så att jag slapp titta på honom.
”Är det första gången du är kär?”, sa Sebastian. Jag visste att han log just då, glad över att jag hade hittat kärlek.
”mm...”. gråten var fortfarande kvar och jag gjorde allt för att inte släppa fram tårarna.
”Vad heter hon då?”, fortsatte han.
”Nej”, mumlade jag. Jag blundade, för att tårarna inte skulle synas.
”Heter hon ’nej’?”, sa han med ett litet skratt.
”Nej...”. Fan, fan, fan.
”Okej, hur är hon då?”, sa han, lite förvirrat.
”Han heter Isak. Okej?” Jag ångrade mig direkt, varför hade jag sagt det? Det var en lång och spänd tystnad och jag tänkte varje sekund på hur idiotisk jag var.
”Förlåt Laurent... Hur är han?”, sa han, med rösten full av ånger. ”Du, jag är glad över att du gillar någon. Känn dig inte ledsen över det här. Om någon är taskig, så tänk på att du är du och att ingen ska ändra dig, okej? Du är har blivit sexton för sjutton gubbar, gör vad du vill!”
Jag öppnade ögonen och lät lättnaden skölja över mig.
”Han är underbar”, sa jag, när ett litet leende kom fram för första gången på flera veckor. På festen om två veckor skulle jag berätta för Isak. Jag skulle vara redo på ett nej men det skulle inte spela någon roll, för jag var jag och inget skulle ändra mig.
“En kyss är ett ljuvligt trick utformad av naturen när ord blir överflödiga.”
- Ingrid Bergman
Jag var i fel miljö, det kunde jag inte förneka. Min stela hand klämde åt den kalla folkölen, som jag bara hade öppnat. Isak, som redan hade slängt sin fjärde, kollade bak mot mig i den trånga hissen, som skulle gå till festen. Han kisade sina gråblåa ögon som tittade rakt in i mina, lika kalla och vackra som is. Han gjorde dem det vackraste som fanns när en tårridå vattnade dem.
”Du är en så fin... vän Laurent” Sa han med sin hesa röst. Hans varma, välkomnande leende gjorde så att jag inte kunde göra annat än att le när blodet rusade upp till kinderna och värmen spreds över hela kroppen. Han var så nära.
”Nej, du”, fick jag fram. Jag ville ha honom i min närhet och det sved över hela min kropp när jag visste att det inte var tillåtet att kyssa honom, inte ens krama om honom och känna värmen från hans kropp. Jag skämdes. Nu insåg jag hur dum jag var, en jävla bög som jag skulle aldrig kunna få någon.
Jag satt osäkert på soffan när Isak kom mot mig, tjoande. Han var helt klart full, och jag satt där och var den nyktraste personen på hela festen. Men jag skulle inte ha det som en ursäkt, jag skulle fortfarande säga det jag hade att säga.
”Isak, ehm, kan du följa med mig lite? Jag måste säga en sak”, sa jag när jag tittade rakt in i hans ögon, men de verkade bara vara desorienterade.
”Ja men fan, visst Laurent”, svarade han medan han gick efter mig, genom den berusade folkmassan, in till närmaste tomma rum. Han satte sig vingligt mittemot mig på den obekväma soffan.
”Okej, Isak, snälla bli inte sur på mig eller något när jag säger det här, snälla”, sa jag. Jag tog tag i hans hand och han nickade.
”Jag älskar dig, Isak”, sa jag och inväntade hans reaktion.
”Jag älskar dig också, du är fan världens bästa bror”, svarade han med ett stort leende.
”Nej, Isak. Jag gillar dig på det andra sättet. Jag är, typ, attraherad av dig?” Det här skulle inte gå bra. Men han nickade bara. Jag visste inte vad jag tänkte, men jag lutade mig fram och kysste hans varma och mjuka läppar. Jag kramade om honom och kände hans kropp mot min.
”Det bästa är att veta vad man letar efter innan man börjar leta efter det”
- Nalle Puh
”skicka hit bongen för fan”, sa jag med en rosslig röst. Jag hade faktiskt aldrig trott att jag skulle säga något sådant. Men vad fan var meningen då? Hela mitt tonårsliv hade handlat om Isak, Isak, Isak. Nu slapp jag det i alla fall, eller hur? Jag var på ett sätt stolt över att det var jag som hade lämnat honom, det var jag som hade skaffat nya vänner, inte han. Jag hade träffat Simon. Gymnasiet hade bara gjort så att vårat band tillslut bröts av och gav vår vänskap en sista smäll. Jag kommer fortfarande ihåg den där måndagen, då festen hade varit för två dagar sedan. Jag hade varit lycklig och bekymmersfri hela söndagen. Men när jag väl hade träffat Isak så hände ingenting, ingen kram, inget hemlighetsfullt och sött leende och inga ord som sade att han på något sätt hade kommit ihåg lördagen. Som en idiot så stod jag där och trodde jag att det skulle hända något när vi var ensamma. Men varför skulle det hända något? Isak hade fan varit så jävla full så att han inte hade kommit ihåg ett skit. Just nu, med mina nya vänner, såg jag min kärlek till honom som en tid då jag bara var en virrig liten tonårsskit. Förvirrad över puberteten och i behov av kärlek.
Sebastian hade flyttat, han var och pluggade i England. Så det var bara jag och min ansvarslösa mamma, en jobbnarkoman, kvar. Jag ville inte dra tillbaka Sebastian till min mörka håla, så jag lät honom gå. Även fast jag behövde honom så behövde han en paus från mig och mamma.
Under de här tre åren på gymnasiet så kände jag att jag hade varit isolerad från omvärlden. Mamma brydde sig inte om att väcka mig från min dvala, så jag fortsatte att leva som jag gjorde. Simon, han drog mig ner, men på ett vänskapligt sätt. Han sade att han visste vad som skulle göra mig sorgfri. Först trodde jag honom, men han ljög. Enligt honom skulle mina bekymmer försvinna. Ge skolan och livet långfingret, njut bara. Det var hans storebror som hade alla droger, och som en ivrig valp hade följt efter honom. Livet utanför drogerna kändes meningslöst. Men jag kunde inte hitta meningen eller anledningen till varför jag tog droger. Var jag utan livsvilja kanske? Jag sökte efter svaret, men jag hittade varken en anledning till att sluta med drogerna eller att fortsätta. Jag valde det bekväma, famlandes i mörkret utan någon mening med att leva. Utan någon nära som kunde eller ens orkade bära upp mig, så bröt jag sakta ihop. Jag fortsatte att glida nerför det svarta hålet som snart skulle sluka upp mig.
___________________________________
Det skulle betyda mycket om ni skrev vad ni tyckte!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Jakktar - 17 maj 11 - 21:15 | | Du skriver jättebra! | FR3KSHOw - 15 maj 11 - 21:46- Betyg:  | | spännande, bra skrivet :) |
|
|
|
