Flickan det var jag |
Flickan var blott bara sju.
Oskyldig och söt med stora bruna ögon och långt brunt hår.
Den natt hon blev berörd av en mycket, mycket störd man.
Han rörde vid flickan på ett sätt som fick henne att gråta.
Hennes kinder att färgas röda och hennes hjärta att gå itu.
Men du, vet du?
Vet du? Att den flickan i dag inte kan leva ett normalt liv.
Varje gång hon berörs blir hon äcklad och vill spy.
Vart gång känner hon sig kvävd.
Varje gång tänker hon på de nätter,
de nätter då inte stjärnorna lös trygga.
Då inte någon sa något.
Nu är det försent,
mannen den mycket sjuka går i dag på fri fot.
Allt henne emot.
I nuet är det försent att prata och ingripa.
Bevisen vissnade sakta bort.
De göms nu bara i hennes minne blott.
|
|
|
|
