Isolde - prolog 1/2 |
Prolog I.
”Jag är gravid” Jon tittade lyckligt på sin sambo, hon var säker på att han skulle bli lika lycklig som hon. Han stirrade på henne med skräckslagna ögon.
”Va? Hur kan det gått till? Tar du inte p-piller?” undrade han, inte alls glad som Jon trott.
”Jo, men jag blev tydligen gravid ändå. Det är väl ödet” svarade Jon och log. Han var bara chockad nu i början, han skulle vänja sig, han skulle bli glad till slut.
”Så, du vill..?” han var tyst en stund, tittade ner i marken och sedan upp i Jons ögon igen.
”Gumman, vi är så unga. Kan vi.. Kan vi inte vänta? Jag är inte redo” sa han uppriktigt med stora ögon.
”Äh, så säger du bara nu! Jag lovar, du kommer älska barnet. Du är visst redo. Du är ju mognare och äldre än jag” hon tog sin vänstra hand på hans höft drog honom till sig. Han drog sig först undan, men kunde inte låta bli att ge henne en kyss. En kort, han tryckte sig från henne.
”Nej, du förstår inte. Vi måste bli av med henne” viskade han och tog sig för pannan.
”Henne? Vill du ha en flicka?”
”Nej, lyssna på mig. Du måste göra dig av med DET. Fattar du?” han suckade och blinkade några gånger, var det tårar som försökte tränga sig fram?
”Det är väl för fan inget DET? Det är en han eller hon, punkt. Och vad är det jag inte förstår? Varför måste jag bli av med henne eller honom?” Jon slog argsint sig själv på låret i stället för att ge honom en örfil. Hon ville ju inte bråka, hon ville vara lycklig.
”Snälla, gumman” han tog ett steg närmare henne och smekte henne försiktigt på kinden. ”Det är svårt för dig att förstå. Förlåt” fortsatte han.
Jon tryckte honom ifrån sig.
”Behandla mig som den vuxen jag är för helvete! Jag förstår kanske varför om du försöker förklara” nästan skrek Jon. Han suckade.
”Jag kan inte förklara. Låt oss säga att jag inte är redo, kan du då vara snäll att respektera det?” viskade han och kramade henne.
”Absolut inte” svarade Jon och suckade djupt. Hon smekte honom längs nacken och han tryckte läpparna mot hennes panna.
”Snälla?” viskade hon, kände att han log.
”Jag skulle varit precis som du om jag inte vetat. Men du vet inte, och jag kan inte berätta för dig, okej?” Jon kom inte på något bra svar. Vad skulle hon svara? Att det var okej? Nej det var det ju inte!
”Det gäller bara att lita på mig” viskade han, böjde sig ner och kysste henne på läpparna. Hon kysste tillbaka.
”Jag litar på dig” viskade hon innan han kysste henne igen. Hon drog sig försiktigt ifrån honom. ”Men jag litar mer på mig själv, och jag tycker att en bebis är jag redo för. Du behöver inte ta hand om henne.. Eller honom i början om du känner att du behöver vänja dig vid tanken först, men det här är en sak jag känner handlar om min dotter eller son, det handlar om min kropp. Det känns redan som om, som.. Jag vet inte. Jag känner mig redan som en bra mamma. Jag skulle kunna bli så bra, förstår du?” sa Jon försiktigt. Han puttade henne hårt så hon ramlade baklänges.
”Du förstår inte vad du ger dig in på! Om du behåller det här barnet får hon växa upp utan en far! Det är inte meningen att jag ska få barn, fattar du? Nej, för du fattar ju för fan ingenting! Lyssna nu. Du får ABSOLUT inte behålla Isolde” han drog efter andan som om han skulle säga något mer, men ångrade sig. Han sparkade till vardagsrumsbordet. ”FAN!”
”Isolde?” undrade Jon försiktigt och reste på sig. ”Vill du att barnet ska heta Isolde?” hon gick närmare honom. ”Det var.. Fint. Annorlunda, men vackert” han svarade inte utan stirrade på något bakom henne. Varför var hon så fjäskig egentligen? Han hade ju sagt att barnet skulle få växa upp utan pappa! Han hade precis slagit henne! Men hon trodde att kanske skulle han ångra sig om hon var sådär äckligt snäll mot honom. Men direkt efter den tanken ångrade hon sig, hellre ingen pappa än en pappa som slår sin mamma! Ja, usch fy.
”Om du döper henne till Isolde blir jag galen, gör inte det är du snäll” sa han med irriterad röst. Han försökte låta lugn men lyckades inte riktigt.
”Varför sa du Isolde då?”
”För att.. Det kan jag inte säga. Det är en hemlighet som följer mig i graven” sa han bestämt och suckade igen.
”Varför kan du helt plötsligt inte säga sanningen till mig? Hur hemsk den än må vara så tror jag att det är bättre än det här! Tror inte du det va? Du skulle kunna bli en skitbra pappa. Ja, om man bortser från det här lilla missödet” hon harklade sig och himlade med ögonen.
”Jaja, förlåt, jag blev bara så jävla förbannad. Jag förstår dig. Jag vill säga det till dig, men.. Nej” han skakade på huvudet.
”Vad ska jag göra för att få veta?”
”Det finns bara en sak” sa han lugnare den här gången. ”Ta bort ungen som växer i dig”
”Fan heller!” fräste Jon och tårar började rinna. ”Tänk, jag trodde verkligen att vi skulle gifta oss, bilda familj och ha det lyckligt! Men så gör du det här. Du gör det omöjligt!”
”Vad gör jag omöjligt?” fräste han.
”Att älska dig för fan! Stackars min bebis, stackars din bebis! Det är ju ditt eget kött och blod fattar du väl! Fan vad jag hatar dig!” hon började gå ut i hallen och ta på sig sina kläder. ”Hör av dig när du kan bete dig som en pappa!” skrek hon innan hon rusade ut ur deras lägenhet.
”Aldrig! Vart ska du?” så, han brydde sig alltså i alla fall?
”Jag drar till mamma så länge. Om du inte vill ha barnet tycker jag att du ska packa ihop allt du äger och flytta härifrån. DRA ÅT HELVETE!” skrek hon medan hon sprang nedför trapporna i trappuppgången. Hennes lycka hade försvunnit på en sekund, han var en sådan jävla idiot!
Blev en lång prolog så delar den i två delar, hope you like it! :)
Inget smygläsande hoppas jag! ;)
|
|
|
|
