Kim som i Kimberly |
”hej.” Jaha, det var då jävligt länge sedan någon hade sagt det till henne. Hon tittade upp och till hennes besvikelse var det en kvinna som stirrade fascinerat på den ensamma tonåringen hon var. Kvinnan var kanske 30-35.
”Åh, ursäkta. Du kan sitta här” sa hon och flyttade på sig så att kvinnan fick en stor plats på bänken. Hennes röst hade kraxat fram, hon hade inte pratat med någon på en vecka. Rösten hade inte behövt få ansträngningen att få fram ett ord.
”Vad heter du då?” frågade kvinnan. Vad ville kvinnan egentligen, få en ny vän? Kan hon inte nöja sig med sin sittplats.
”Kim”, svarade Kim och brydde sig inte att säga att hon hette Kimberly. För egentligen, vem fan bryr sig om att en kvinna fick svaret att en ensam tonåring hette Kim och inte svaret Kimberly. För Kim kände inte kvinnan, så låt oss inte krångla till det till Kimberly.
”Jag kan förstå att du gick hit. Det är vackert, eller hur Kim?”
”mm...” svarade Kim, kort. Hon ville bara få kvinnan sluta prata med henne.
”Känslor kommer fram här förstår du, jag har kommit hit mycket på sistone”, fortsatte kvinnan.
”Inte jag, första gången på fjorton år”, svarade Kim, om inte kvinnan nöjde sig med korta svar så skulle hon väl få normala.
”Det förstår jag, ibland vill man tränga bort känslor. Då är det här det sämsta stället att vara på”, sa kvinnan. Kim svarade inte, utan bara satt där. För vad skulle hon svara? Kvinnan hade rätt. Vad hette kvinnan egentligen? Kim förstod att hon borde ha frågat om kvinnans namn. För var det inte så, om någon frågar om ens namn frågar man tillbaka. Det var antagligen en annan självklar sak Kim hade tappart bort i minnet i all tystnad hon levt i.
”Vet du en sak som är lustig?” frågade kvinnan.
”Nej”, sa Kim.
”Att du inte känner igen dig själv.”
Kim vände sig mot kvinnan. ”ursäkta?”
”Att du inte känner igen dig själv.”
”Jag hörde vad du sa, men jag förstår inte riktigt...”, sa Kim. Hade kvinnan druckit eller något? Klart att hon kände igen sig själv, hon visste ju hur hon såg ut. Vänta, det var som att det hade bildats en mur i hjärnan på Kim. Vad var hennes hårfärg? Inget kom fram, en bild av henne själv kom inte fram. Vad hände egentligen! Hade tystnaden suddat bort henne helt? Kim tittade mot kvinnan och kände igen sig själv. Hon var kvinnan, som hon nu såg på. Men vem var hon, vem var Kim? Vars kropp hon var i.
”Jag är ledsen, men jag lämnar dig nu, Kim”, sa kvinnan som var personen i Kims kropp.
”Men, du kan inte lämna dig själv.” Kim, eller personen som hade för sig att heta Kim var förvirrad.
”Jag lämnade dig för länge sedan, Kommer du inte ihåg det?” Kvinnan, personen i Kim, gick upp från bänken och gick ifrån den vackra platsen. Hon gick in i dimman. Det var inget vackert med platsen, det var helt vitt runtomkring på grund av dimman. Det fanns bara stenar på marken, stora och små, som på en byggnadsplats.
Hon blundade men kände ändå värmen av andra människors famntag runt om henne. Hon kände den klaustrofobiska känslan sakta krypa sig fram. Hon ville bort, klarade inte av det. Hon tryckte ut sina armar men järngreppen höll kvar henne. Hon öppnade ögonen för att se vilka som gjorde så mot henne, det var... luften. Det var ingen där. Ingen dimma eller stenar, Hon hade säkert drömt. Men varför är hon då i ett vit rum? Hon försökte gå upp, men märkte att någon fortfarande hade ett järngrepp om henne.
”Visa dig! Var fan är jag någonstans, vad har ni gjort med mig?” skrek hon. ”Ni lurar inte mig, ni får inte testa som någon himla försökskanin. Jag är en människa och har rättigheter!”
”Hur kan någon göra något sånt mot en oskyldig tonåring, som jag, Kim?” tänkte hon. Dörren öppnades snabbt av en man i vit rock och vitt skägg. En ström av yngre människor med vita rockar kom efter.
”Titta till vad det är som stör henne”, sa mannen med det vita skägget till den unga massan.
”Hon heter Sophia Johansson, är trettiotvå år och kom hit till sjukhuset för fjorton år sedan. Hon har tror är att hon heter Kim, som i Kimberly. Hon var med om en bilolycka där hela hennes familj omkom, sedan dess har hon varit psykisk sjuk. Det har en viss koppling till att vara senil men vi har försäkrat oss om att det inte är samma sjukdom. Varje natt har hon drömt om att hon har ”träffat sig själv”. Varannan vecka försöker vi att säga till henne att hon är Sophia Johansson. Först vägrar hon att tro på oss, tillslut förstår hon vad som hade hänt. Men nästa dag tror hon att hon är artonåriga Kim igen. Vi borde ha gett upp med henne för länge sedan, men vi försöker ändå”, sa mannen till massan. Muren försvann från hjärnan och Sophia kom ihåg allt, bilolyckan på den där dimmiga dagen, vad hon hette och tystnaden som hade uppstått dagen efter bilolyckan, allt.
”Jag kommer ihåg det nu...” viskade hon nästan. Hon kollade ner och såg järngreppet som hade fängslat henne, en tvångströja.
”Det är bra att vi inte behöver försöka övertyga dig.”, mannen log. ”det är väldigt bra framsteg. Du förstår nog inte varför att du har en tvångströja. Under natten så försöker du att rymma och om du inte kan det så skadar du dig själv. Inne i din hjärna så tror du att vi gör tester på dig och du tror att när du skadar dig själv så förstör du våra chanser att testa dig. Det gick inte att ha dig i ett rum utan saker som skulle skada dig, du kunde börja riva eller bita dig själv så att det blev ett stort sår som kan vara farligt och få en massa infektioner. Förstår du nu varför du har en tvångströja på dig när du sover?” Hans röst lät som att han pratade med en femåring. Sophia nickade.
Nästa natt satt Kim på en bänk och tittade ut på den vackra utsikten, när en okänd kvinna i 30-35 års åldern kom för att sätta sig ner bredvid henne.
------------------------------------
dålig novell och dålig titel. Men, what the hell, En lite halvtaskig novell behövs då och då. ^^
|
| Kommentarer | | 134643 - 6 dec 10 - 12:01 | Aha okej, tycker bara jag känner igen den.
Men har antagligen fel.
Kram | | Aliki - 6 dec 10 - 02:43 | | Alltså typ samma galenskap som huvudpersonen. Annars har jag hittat på storyn själv, med kim, bilolyckan, kvinnan som kmr fram till henne osv. | | Aliki - 5 dec 10 - 23:45 | | jaa o_o skulle aldrig tänka på att ta något från någon annan. men den har lite "shutter island" (filmen) feeling över sig. | | 134643 - 5 dec 10 - 20:26 | Har du skrivit detta?
Alltså jag har läst denna. Men jag kommer inte på vart..
Glad för svar :) |
|
|
|
